Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Set vore ett vigtigt ämne för ett utförligare theologiskt
försök att uppgöra en ledningsgrund för det kyrkligas upptäc-
Probabiliteten af ett seende, som motsvarar det synbara, hinner
kanhända aldrig npp till nödvändighet, i deras mening, äfven om det sednares
verklighet antages. Äfven faetum af en sädan insigt måste, om icke
for flera, åtminstone för lika många af samma skäl, vara osynligt, som
fenomenet af denna insigts objekt, sjelfva den gudomliga principen*
Sjelfva måste de dock erkänna, att om man kan vara och är viss på, att
den princip, hvaraf man seende eller handlande ledes, är gudomlig, så kan
man med trygghet följa den, lika viss, att dess resultater måste blifva
äkta. Men, såsom sagdt, sjelfva hypothesens, i följd af ämnets natur
nödvändiga, obevjslighet inför dem befäster svalget oss emellan.
De kunde lika väl fråga — och de göra understundom något
sådant —: «hvad rätt har geniet att skrifva genialiskt? Kan den
genie-benämde bevisa för oss att det öfverhufvud finnes något geni, och att
ej hela begreppet är oförnuftigtP eller åtminstone: kan han bevisa, att han
vetenskapligt gjort sig reda för geniets (posito, att dess begrepp har
realitet) nödvändiga egenskaper, dermed kritiskt jemfört sin egen gåfva, samt
sina ingifvelser med ingifvelsernas af vetenskapen sanktionerade lagar?» —
Deras dom öfver den subjektiva grunden för högre gåfvors antagande
måste man naturligtvis hålla till godo. För öfrigt, om en jemförelse
anstäl-les mellan det positiva, hvarigenom geniet blir obegripligt för pura
vetenskapsmän, oeh det, hvarigenom theologen blottställer sig för samma olycka,
huru orätt vore ej att sätta dessas anspråk i bredd? Den som säger: jag
är snille — och huru mången säger ej detta, tyst men oförtäckt, genom
publicerandet af sina skapelser —sätter sig sjelf inom kretsen af verldens
er känd t högsta naturer, då den, som säger: jag tror, sällar sig till så
mången af verlden föraktad. Och utom denna bekännelse gör dock
theologen ej anspråk på annat, än det, som äfven den blygsammaste för tilltro
sig, nemligen förmågan att göra sig reda för sin öfvertygelse. Väl måste
hos honom, om han skall prestera någonting förträffligt, dessa tvenne
elementer förenade finnas i hög grad; men det är oändligt lättare att inse
och utsäga nödvändigheten af denna förening, än att hos sig sjelf
förnimma den, och i samma mån är det ock en ringa konst, att, någorlunda
mognad i denna åsigt af theologicitet, kunna med temlig säkerhet om
bestämda författare dömma, hvilka fortjene namn af theologer och specielt
af kyrkohistorici, och hvilka icke. Af samma skäl känner man lätt sin
rätt att såsom profanum vulgus behandla dessa vetenskapsmän utan
skymt af positif egenskap, dessa lefvande måttstockar, som kunna vara
nyttiga verktyg så långt de verkligen nå, men som tydligen måste vara
otjentiga, när de lägga sig på det omätliga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
