Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Med vetenskapens forhållande till kyrkan kan forstås så
väl den omedelbara relation, hvari vetenskapen i sig, eller
filosofien, står till kyrkan, som den medelbara, genom inflytelse på
de theologiska disciplinerna.
All summa af kunskapsämnen blir blott i den grad
vetenskap, hvari tanken i dem finner och tydliggör det objektivt
organiska. Den frågan må ej behöfva utredas, huruvida en
vetenskap utan gifvet objekt är tänkbar; om icke sjelfva idéerna,
om icke sjelfva tankelagarna lika väl äro ett gifvet, som allt
hvad för öfrigt kan blifva reflexionens föremål. Det vissa är,
att allt gifvet — natur och öfvernatur — blir ett sådant
objekt. Begge stå i detta fall på lika punkt — således
behöf-ver ingen strid häröfver vara mellan dem som jaka och dem
som neka realiteten af en sådan distinktion. Så är ock för
denna fråga likgiltigt, antingen man stannar vid de vanliga
filosofemers obevista antagande af menskliga förnuftets filosofiska
urbehörighet*), eller om sjelfva omöjligheten att öfverstiga
*) Denna i en annan uppsats hastigt framställda tanke torde här
för-tjena att nogare utföras.
Man kunde med rationalism förstå den omedelbart i vårt innersta
medvetande gifna och således öfver möjligheten af allt tvifvel höjda
pligten att använda de lika ursprungligt medvetna lagarna för vårt
tänkande, så vidt ursprungligheten af detta medvetande är för oss klar
(hvar-vid således möjligheten af det blott traditionellas upptagande nnder det
ursprungliga och af den häraf föranledda illusion icke må förbises). —
Men åt lydnaden för denna grundlag för all logik har mig veterligen
aldrig ett bestämdt namn blifvit gifvet. — Man må således heldre kalla
den rationalitet. Den gäller lika för alla och kan på intet sätt förlora
sin kraft äfven för den upphöjdaste och mest förklarade visshet om en
öfvernatur eller för erfarenheten och medvetandet af dennes inflytelse på
hela menniskans ande. Men då på den strängt oeh ärligt följda
rationalitetens väg anden måste komma till den punkt, der han ser, att
försöken att för sig demonstrera de medvetna tankelagarnas absoluta
sanning skulle till följd af samma lagar innebära en sjelfstrid, en
irrationalitet, emedan han vid försöket af en sådan demonstration skulle
nödvändigt följa samma lagar, således antaga det, som just skulle demonstreras,
— så är för honom intet annat öfrigt, än att erkänna, att vissheten om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
