Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
eller ock i en blott andlig regering (såsom t. ex. hvarje yttrad
sanning öfvar en oändlig fastän sällan åsyftad och beräknad
makt)? Jag supponerar, att det förra är fallet och vet, att
det senare äfven enligt allmänna kausalitetslagar måste tillika .
äga rum.
Vi förbigå de många striderna om Adams lif efter fallet,
om hans bibehållna kunskaper, om hans planer o. s. v. Dessa
strider äro merändels mellan de i vanlig mening gissande,
men som föga veta om sättet huru han försattes till norden,
då ett vildt land; huru anletes-svetten var hans bröds vilkor,
således ej konsten och poesien utom såframt den kostade svett
och möda (märk Platos republik). Geniet var den onda
principen. Det är vågsamt att utsäga detta. Geniet är förföriskt
och har alltid vetat att göra sig parti. Det är den
ljusängels-gestalt, i hvilken den onda anden så gerna förkläder sig.
Der-före öfvade han en sådan makt i det gamla paradiset, som
verkligen råkade att vara något förmycket genialiskt. Ett
sådant fel vidhänger onekligen hela den s. k. uppenbarade
religionen. Våge vi utsäga en tanke: urmythen har tidigt råkat i
alltför genialiska händer och derigenom bekommit en tydning
och applikation, som ännu ligger oss i fatet. Det var
ursprungligen icke så illa menadt. Ett pröfningstillstånd var Eden.
Menniskan skulle sjelf inse onyttan af detta schlaraffenlif och,
korrigerad för alla tider, sjelfmant utgå i svettens och
ordningens förhållanden. Men lätjan är alla lasters och förförelsers
moder; hon föder slutligen begäret till det orimliga, det s. k.
sträfvandet till det gudomliga, och det är detta som hon kallar
geni. Mythen ger det ett fulare namn: «ormen sade: I skolen
varda Gudi lika» och blef hörd och trodd och lydd. Då kunde
den fria menniskan på godt manér ej mera hjelpas. Hastigt
fördrifven, för att ej alldeles kompromettera sin Skapare,
utgick hon blott halfuppfostrad i verldsrymden, utan att hafva
genomskådat sin kallelse och sitt behof; derföre ligger det ondas
rot, en oförstörlig arfsynd, genialitetens lemning, qvar i
menni-skonaturen.
Fahlcrantz’ saml. Skrifter. VII. <2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
