Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Saturne, syntes hon ej forstå mig. Med förvånande skicklighet
spelade hon sjelf förvånad öfver åtskilligt, som jag från
gårdagen ville erinra henne — ja, hon tog till och med en min som
ville hon synas anse mig spela en mystification med henne
sjelf. Men å min sida blef jag i verkligheten lika förundrad
och nästan stött öfver hvad hon tog sig min att vilja erinra
mig. Ännu begriper jag ej rätt anledningen till denna historia
och till den öfverenskommelse, som jag sedan funnit uppgjord
mellan sällskapets åtskilliga ledamöter, att häri soutenera henne.
— Enligt henne nemligen skulle mitt minne fullkomligt
öfver-ensstämma med hennes, till det ögonblicket, då jag sade henne
hafva upplyftat handen för att vinka en helsning till Saturne.
Denna lyftning hade verkligen egt rum, men för att ge
musiken tecken att sluta så snart det i gång varande paret
fulländat sin bana. Detta tecken gafs vid första slaget af
tolftim-man, då således tiden var inne att låta nyårsönskningarna bryta
löst. På hennes hand hade just då mitt Öga fästat sig med
utmärkt ifver. Jag hade uttryckt min nyfikenhet i afseende
på en af hennes ringar, hvilken jag anhållit att få närmare
betrakta. Hon hade genast lemnat mig den och jag hade med
den spändaste uppmärksamhet och det lifligaste men tillika
gladaste spel af miner skärskådat den, dock ej längre, än
precist under den tid, som upptogs af de tolf slagen samt de tolf
tutningarna i de tre närmaste tornen, nemligen i Storkyrkan,
Kiddarholmen och Tyskan. Just vid det sista slaget hade jag
fört ett glas med hastig tryckning mot ringen, förmodligen för
att pröfva dess ritsande egenskap och således dess äkthet.
Derefter hade jag återlemnat den, dock efter det besynnerliga
galanteri, som hon ej kunde gilla, att trycka ringen till mina läppar.
Under dessa tre eller fyra minuter hade det inbördes
lyckön-skandets storm rasat ut, hvarpå genast följt afskedtagandet.
Efter ringens återlemnande hade hon ej mera sett till mig,
hvilket ock egde sin riktighet, då jag nemligen genast ilade
att finna rätt på min vän och lärare. Hon visade mig nu
den föregifna ringen, hvilken jag ej påminte mig hafva sett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
