Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hörde hon att personer n&rmade sig dörren. Den öppnades
sakta — och hon hvilade vid den älskade broderns bröst.
"O, Waldemar, hvilket sorgligt möte!" ntbrast den
betryckta flickan.
”Trösta dig, min Karolina, dn skall hos mig finna en
brora och en fars känslor förenade 1"
Ljudet af denna röst trängde till den sjnkes öra likt en
himmelsk musik • . . Han vaknade.
”Ar du här, min son ?” hördes en matt stämma, och
Waldemar, nedböjd öfver sin faders dödssäng, tryckte den
vissnade handen till sina läppar, under det stora tärar nedföllo p&
den gamles kinder.
”Icke sfi, gosse — gör mig ej för vek! Mina ögonblick
äro räknade. Låt mig derföre säga dig hvad som förljufvar
min bortgång. Det är hoppet att hafva grundlagt din lefnads
lycka. Döden rycker mig hastigt bort utan att jag kunnat
beställa om mitt hus” . . . Han talade nu med synbar
ansträngning. . . Du vet att jag skref till dig om Karolina, om
kyrkoherden . . . hon ville icke, och vare det långt ifrån mig
att tvinga henne. Derföre skall hon ... i ditt hus finna en
fristad.” .... Han teg länge, bröstet häfde sig allt tyngre
och kallsvetten föll i stora droppar från hans panna.
Mörka tankar uppstego hos Waldemar. rHvad — gode
gud, det må väl aldrig. . . .” Han vågade ej tänka ut den anade
verkligheten. Men han skulle ej länge sväfva i ovisshet.
Den sjuke återtog: ”Till din jordiska lycka har jag lagt
grundstenen och får välsigna er innan jag dör.”
”Jag förstår icke!" stammade sonen. *Målet för min
lefnads lycka känner ej pappa . . .”
”Jo, bättre än du tror. Jag har begärt och fått
brukspatron St—hals och hans dotters samtycke till en förbindelse
med dig . . . det har i många år utgjort min tysta förhoppning.
”Ack, fader. . . ."
”Tyst, tyst, Waldemar . . . jag . . . orkar ... ej tala
. . . längre . . . din tacksamhet vet . . . jag förut.
En slummer tillslöt den sjukes ögon, och sonen vågade
icke störa honom.
Waldemars tankar och känslor voro i det förskräckligaste
uppror. Han kunde ej reda sig ur den labyrint, i hvilken han
var kommen, hans tinningar svällde och en glödande feber
Waldemar Klein. 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
