Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
brann genom hans kropp. Tid efter annan ville han försöka
att tala, men den gamle sof jemt, och som läkare insåg han
att vid, uppvaknandet skulle hans tid blifva kort.
Slutligen inträngde dt» första strålarne af den inbrytande
dagen. Ännu satt Waldemar försänkt i djupa tankar vid
faderns säng, då hans syster, åtföljd af ett ungt fruntimmer i
en lätt morgondrägt, inträdde. O, hvilken skilnad! Den ena
blek, nedböjd af smärta, med ett drag af outsägligt vemod på
det visserligen ej just sköna, men englahulda ansigtet. Den
andra regelbundet skön, praktfull, lysande som en nyss
utsprucken ros, men till sin hållning och sitt sätt stolt som man
kan föreställa sig en gudinna, vid den tid dessa nedläto sig
att besöka stoftets söner för att lyckliggöra dem genom sitt
åskådande. Bägge flickorna hildade i Waldemars ögon en
motsats, som skar honom i själen.
Han gjorde en kall stel bugning, och ett det mest
förtjusande leende från den glänsande Julies läppar blef
obesva-radt. Detta förtröt henne, men hon förmodade att faderns
tillstånd kom honom att försumma den hyllning, hon med skäl
hade rätt att vänta, då han begärt hennes hand. Ehuru detta
skett genom fadern, fann hon det likväl omöjligt att hans
känslor icke voro interesserade häruti.
Hon stannade framför sjuksängen, och liksom nornan
väntat på detta ögonblick, vaknade assessor Klein. Han igenkände
Julie, ehuru blicken redan var skum, vinkade att hon skulle
gifva honom handen och räckte den andra åt Waldemar, som
stod der alldeles förkrossad af smärta och rörelse.
Sedan gubben en stund betraktat dem, lade han deras
händer mellan sina egna och tryckte dem hårdt. nNu dör jag
lugn -— min välsignelse .... Karolina . . . beskydda henne!”
bviskade han sakta, såg upp, drog några långsamma, tunga
andedrag, skilsmässans dystra förebud . . . åter ett par svaga
ryckningar . . . och assessor Klein var ej mera.
Ännu höll den aflidne deras händer emellan sina. då
brukspatronen inträdde och såg den stumma gruppen.
Waldemar, nedsjunken på sina knän, med hufvudet lutadt
öfver den aflidnes ansigte, Julie verkligt eller affekteradt afdånad
och Karolina i stum tårlös smärta stående vid hufvudgärden.
Sedan herr St—hal skilt dc hoptryckta händerna och fört
sin dotter i ett annat rum, försökte han använda tröstens ord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
