Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vägen i snöslasket fram till staden. Det var redan sent på
aftonen, och den resande, i hvilken vi återfinna vår doktor, bann,
utan att mötas af någon enda bekant, fram till sin ensliga
boning. Uttröttad ocb upprörd af hvad som händt och skulle
hända, hastade han att njuta några timmars orolig hvila.
Ryktet om hans ankomst hade snart spridt sig i staden, och knappt
var han följande morgon uppe, förrän vänner och bekanta
strömmade in för att helsa honom välkommen och beklaga hans sorg.
Det var ej förrän på eftermiddagen han kunde förskaffA sig en
ledig stund, en stund att besöka den, som nu med innerlig längtan
väntade honom och hvilken han för alltid skulle bjuda farväl.
Detta besök var så svårt och af så grannlaga beskaffenhet, att
vår hjelte befann sig alldeles obesluten huru han borde handla.
Emedlertid måste det ske, och med tunga steg och ännu tyngre
bjerta begaf han sig till den fordom efterlängtade boningen.
Fru von Horst var denna eftermiddag på besök hos en vän,
och Maria var ensam, då Klein inträdde.
Med ett utrop af glädje sprang hon upp från sitt arbete,
men tog förlägen och bestört några steg tillbaka, då hon
var-seblef den märkbara förändringen i hans anletsdrag, i hans
väsende, kort sagdt, i hela hans person. Klein gjorde en stum
bugning, och medan han bemödade sig att vinna något välde
öfver sina häftiga sinnesrörelser, hemtade sig Maria, bjöd
honom en stol och sade med innerligt deltagande: ”Jag ser på
er drägt den förlust, ni gjort, och på ert utseende huru djupt
ni sörjer; men ack, lugna er, doktor, och låt hopp och frid
återvända till er själ!”
”0, Maria, tala ej med mig om frid och hopp — det
senare finnes ej mera för mig, och den förra. .. när vinner
jag den?"
”Gud, huru kan ni tala så! Har då någon annan olycka
träffat er än er fars död?”
”Ja, en ny olycka har min fars död dragit med sig ....
Maria,” tillade han och fattade hennes hand i sin, "detta år
en förfärlig stund.” Han var härvid så blek, så upprörd, att
den arma flickan började darra i hvar led.
”1 guds namn,” hviskade hon bedjande, ”kan jag lindra
edra qval, så tala! Denna ångest är alldeles olidlig.”
”Ja, jag skall tala, emedan jAg måste det . . . Mins du
— ursäkta denna förtroliga benämning: minst nu är jag i
stån.d att hörsamma antagna bruk — mins du mina afskeds-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
