Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för matt och verkligt illamående att kanna ingå i något
redigt samtal, och dagen derpå steg’ fru von Horsts oro till
sin höjd. Den afgörande tiden var inne, och det blef den
äf-vcn, men ej så som hon beräknat det.
Klockan var omkring 9 på förmiddagen, då båda
doktorerna Faxe och Klein gingo arm i arm uppåt gatan,
inbegripna i ett allvarsamt samtal. Vid ett häftigt springande
bakom dem och ett: "Vänta herr doktor, vänta för all del!”
vände de sig bägge, osäkra hvilken af dem det brådskande
budet gällde. Der stod fru von Horsts lilla Stina. ”Hennes
nåd ber helsa herr doktor Faxe och anhåller att han ville vara
god och genast komma hem/*
’ Nå, hur så, jungfru lilla?” frågade denne. *’Är hennes
nåd sjuk ?”
Nej, inte hon, men fröken mycket illa — stark feber,
och nu på morgonen har hon börjat yra".
Kleins belägenhet var ej afundsvärd. "Huru snart kan jag
träffa dig?” frågade han Faxe med konstladt lugu.
”Vid middagstiden, hemma bos mig sjelf!” svarade denne
och försvann med flickan.
De timmar, som återstodo till middagen, blefvo sekler för
Waldemar. Aldrig hade hans patienter funnit den vänlige
med-lideamrae doktorn så tvär och dyster som i dag. Ändtligen
slog klockan 1 och straxt derefter stod han vid dörren till
Faxes studerkammare.
"Nå?” var hans enda korta fråga.
”Hvarföre nå?” frågade denne leende.
Ursäkta, min bror,” återtog Klein, ”jag är förvirrad —
min mening var att få veta huru fröken von Horst befinner sig.1*
”Ah, det glömde jag I Hon ligger i nervfeber ... det år
förfärligt,” tilllade han, troligen för att ej synas bemärka sin
gä6ts inre rörelse, ”hvad den sjukdomen griper omkring sig uti
den delen af staden !’*
’ Det är väl ingen fara?*5 frågade Klein med en ton, som
han förgäfves bjöd till att gifva fasthet. Den förrådde dock
vida mera än ett vanligt deltagande, bvarföre Faxe, som nu
slöt till det verkliga förhällandet, svarade med lätt ironi :
*’Bror lärer sjelf känna att man, i en sjukdom af sådan
beskaffenhet, andra dagen icke kan ansvara för följderna. Tacka
Gud, sä länge din unga fästmö ej skrifver en sådan olyckspost
till dig! Med den kännedom, jag i allmänhet eger om frun-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
