- Project Runeberg -  Waldemar Klein. Novell /
96

(1861) [MARC] Author: Emilie Flygare-Carlén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

skade. . . . Nu gäller det. På en gång gafs det väntade
tecknet, dörrarne upprycktes och från den ena inträdde
brudgummen, herr kommissarien Lynnel, åtföljd af sin ärade herfr
fader och fyra ungdomsvänner, så kallade småsvenner eller
brudriddare, och från den andra bruden, i blygsam förvirring, vid
prostens arm, ”med kronan i de mörka hår.” Henne följde
fyra brudtärnor.

Prosten tog handboken och steg fram till altaret, de unga
till den motsatta sidan, der de knäböjde vid fastställd tid,
och de fyra tärnorna och småsvennerna utspände såsom pell
prostinnans egen stora röda brudschal öfver det gråtande
paret. Alla damer höllo pligtenligt sina näsdukar och herrarne
sina hattar för ögonen — kort sagdt: allt gick i så behörig
ordning som man kan vänta sig det vid ett väl tillstäldt
bröllop.

Men bröllopet i S—aryd var icke bestämdt att fortgå
med samma enformighet som dylika högtidligheter i allmänhet.

Af någon händelse — traditionen förmäler dock icke
hvilken — kom doktor Klein att hålla sin hatt nog mycket åt
sidan, hvarigenom han fick tillfälle att i den stora spegeln
midtemot fästa ögonen på något föremål, hvilket tycktes höra
till den grupp, som omgaf brudparet. Han blundade och
gnuggade sina ögon med flata handen, såg åter dit och
blundade på nytt, for med näsduken öfver ansigtet och såg åter
dit. Var han då förhexad?

”Det är ej någon synvilla,” sade han för sig sjelf, ”och
jag begriper dock ej huru det kan vara en verklighet.” Till
venster om bruden stod en smärt högväxt qvinnogestalt, hvars
enkla konstlösa drägt bildade ett motstycke till den
öfverla-stade lyxen i hennes medsystrars klädsel. En hvit
florskläd-ning utan garnering, ett ljusblått sammetslif, en fin svart
jern-kedja på den bländande hvita halsen, en krans af eterneller
på det guldlockiga hufvudet var hennes enda prydnad. Men
hon behöfde ej låna af konsten och toaletten: hon stod der
sjelf genom sin sublima skönhet och sitt intagande väsende en
prydnad för festen. Till och med Julie, som genast blef
varse detta för henne främmande väsende, erkände inom sig att hon
kunde blifva henne en ganska farlig medtäflarinna. Hennes
blick sökte också snart baronens. Denne hade länge haft 6ina
ögon fästade på den förtjusande onämbart intagande
brudtärnan, men hans förhållande till Julie gjorde honom mera för-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 01:18:05 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/fcewklein2/0100.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free