Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kvirflar tyckte» kringdrifva dem »Ila på ett haf, der det
förflutna, närvarande och tillkommande sammanflöto till ett enda
helt. som ensamt dyrkades, åtminstone af det öfriga sällskapet.
Så snart valsen var slutad och ryttmästaren och doktorn
fört sina damer till deras platser i olika delar af salen,
tycktes de ha ombytt roler. Baronen tog genast sin plats bakom
Julies stol och började ett af sina luftiga, af henne så
omtyckta samtal. Ämnena voro så många och rika. att de icke
upphörde förrän kadriljen började och fortforo sedan oafbrutet
emellan hvarje dans. Väl verkade då och då en blick af
Brink samt ett par ord, som denne kvi skade till henne, ett
litet uppehåll å hennes sida. men tillfället var så lockande, så
farligt och frestande för Julies olyckliga fåfänga: Waldemar
tyst, dyster och sluten, enligt hennes förmodan af svartsjuka
mot baronen; denne öm, glad, qvick och älskvärd i högsta
grad. Stundom förebrådde hon sig att hon lyssnade till det
vältaliga språk, som lian förde, men ånyo hviskade svagheten:
”Blott denna enda afton vill jag tillåta mig att njuta af hans
sällskap. Sedan . . . Men då kom stoltheten och undrade
att Waldemar ej ifrigare bemödade sig att fängsla diennes
uppmärksamhet, och med denna tanke länkade sig alltid den:
Hans hjerta är kallt — han skall aldrig lära känna mitt, ty
han älskar mig ej.” Så snart detta problem var löst, lemnade
hon ögonblickets inflytelse fri makt att i ohejdadt lopp föra
henne omkring på dess flärdfulia yta. Hon njöt den flyende
stunden, obekymrad om följderna.
Klein gjorde emellertid ett par hvarf upp och nod i
rummet, . och för hvur gång kom han närmare den del, der Maria
satt. Slutligen gick han fram till henne och betygade henne i
korta, af brutna, något osuiuinanhängande meningar sin f ägnad
och förundran att se henne här.
”Det vill jag visst tro. herr doktor, sade hon, med ett
svagt leende och en lindrig darrning i rösten, att det kan
förundra er att se mig här . . . likväl icke i högre grad än det
var för mig oväntadt att träffa er. som jag trodde vara i W—,
för mycket sysselsatt att tänka på... lustresor. **
”Min resa har jag egentligen icke betraktat såsom sådan!”
svarade lian. Jag begärde permission för att besöka min . . .
min syster och min fästmö.* Han tystnade.
”Och jag.” återtog Maria, för att af bryta den obehagliga
tystnaden, ’ fick, efter otaliga förnyade böner, slutligen min
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
