Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de kende. Ingenting går opp emot friheten — den sätter
kronan på gästfriheten.
Julie, som ville använda dessa timmar, då alla voro
borta, till eftertanke, hade begifvit sig upp på ett litet gästrum
för att der i stillhet Öfverväga den förklaring, som hon blef
nödsakad att göra å ena eller andra sidan. Antingen skulle
hon bryta med Klein, för hvilket hennes bjerta likväl bäfvade,
ja, vid hvilken föreställning det, oaktadt all sin svaghet,
blödde, och hvad hon i alla fall icke vågade utan sin fars
samtycke, eller ock säga till ryttmästaren: ”Jag är förlofvad och
har endast spelat gäck med er.”
Ödet befriade henne dock ifrån detta ledsamma alternativ
och grep sjelf med sin stadiga hand uti händelsernas kedja.
Ryttmästaren hade en stund suttit i kyrkan, men då
predikan blef honom för lång och i hans tycke alltför tråkig,
smög han sig åter ut. Magistern blef lyckligtvis ej varse det
ringaste: det skulle annars hafva grämt honom att se sig och
sin predikan så försummad. Ryttmästaren tog vägen Åt
trädgården för att i dess skuggrika gångar finna skydd mot den
brännande solen. Här fick han se doktorn éitta på ett
gung-bräde med en bundt tidningar i handen. Denna stund var
liksom beställd för en förklaring.
”Tjenare herr baron !” sade Klein och uppsteg. ”Fägnar
mig att träffa er.” Han bortlade pipan, undansköt
tidningar-ne och gjorde en inbjudande rörelse med handen åt bänken.
Ett par ögonblick stod baronen obeslutsam. Ändtligen
tog han plats, och under det han med sitt spanska rör ritade
i sanden, sade han: ”Äfven för mig är det icke okärt att
träffa herr doktorn! Ni valde ej edra ord i går afton
synnerligen väl!”
”Huru så? Hvad menar herr baronen dermed?” frågade
Klein.
”Ni kan väl icke vara så glömsk!” genmälde denne med
mera vigt i uttalet. ”Jag vill icke nämna mig sjelf, men ni
talade om ett visst fruntimmer med alltför mycken frihet och
antog äfven i ert bemötande mot henne en, snart sagdt, så
an-stötlig förtroligbet att jag måste höfligt bedja er att
hädanefter iakttaga litet mera etikett i ert uppförande.
Barndomstiden kan ej vara i evighet.”
”Alltför sant!” svarade doktorn, och troligen var det
första gången som ett spefullt leende skuggade Waldemar Kleins
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
