Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ISO
”Jo, hon har vackert velat hembära något offer åt sin
dotterliga pligt!” återtog hon. ”1 sådant fall ber jag er vara
öfvertygad att hon i denna stund varit den allmänt afundade
fru Billing i stället för att nu” — hår sansade hon sig och
afbröt något tvärt — ”i stället för att nu göra mig, arma mor,
ett sådant bryderi.”
Leende afhörde Waldemar denna utgjutelBe, tog hennea
hand, såg henne i ögat med denna goda vältaliga blick, som
ej en gång fru von Horst kunde emotstå, och sade: ”1 guda
namn, låt det vara nog nu och förskjut ej er gamle gunstling,
derföre att han icke är egare till ett stort stenhus!
Betrakta blott mitt och Marias glädjestrålande ansigte, och det skall
försona er med förlusten. Dessutom, mamma lilla, skola
äf-ven vi förskaffa oss en treflig våning, der edra barn alltid
kunna anse som den högsta lycka att få välkomna den aktade
och älskade modern.”
Vid dessa milda till hjertat gående ord smälte den
isskorpa, som fåfänga och egennytta dragit omkring fru von
Horsts bättre känslor.
”Det får då blifva som ni önskar, mina kära barn!
Välsigne er den gode guden. . . Men ni får sjelfva se till huru
ni kan tillfredsställa vår ärade gäst.”
Den stackars herr Billing, som under hela akten stått
glömd och osedd, hade under tiden, öfverväldigad af de många
och bittra sinnesrörelser, som kämpade i hans själ, nedsatt
sig i ett hörn i soffan, der han med armarne i kors öfver
bröstet dystert blickade ned mot golfvet. Den sista
såpbubb-lan, som han uppblåste och hvars präktigt skiftande färger
några ögonblick gycklat förhoppningen om en sen lefnadsfröjd,
den hade nu sjunkit för hans Ögon — försakelsen hade alltid
varit hans lott. Mer än en gång hade han funnit och begrundat
huru litet menniskans vilja och kraft åro vuxna en Strid emot
Ödets makter. Huru ofta hade han ej stått vid målet, och då han
trodde sig omfatta det, försvann allt, och han, den enslige
vandraren på lifvets stora hed, var åter ensam. Men i
dunkla natten lyste på fästet en tindrande klar stjerna, visande
vägen till återseendet deruppe. För hans andliga öga
uppgick äfven i denna svåra stund den vänliga stjernan, och han
böjde ödmjukt sitt hufvud i tro och hopp om en stundande
vedergällning. Då Maria nu gick fram samt blyg och rädd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
