Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men jag hade nära glömt att lyckönska er till den ny>
ligen undergångna förändringen i ert öde. Ni vet dock och
känner att ingen i högre grad än jag kan intressera sig för
er lycka. Och en borgen derför att den blir sann och
varaktig eger jag nti ert af mig så väl kända lynne, hvilket
under lifvets oblida stormar skall vara den ek, hvarvid, såsom
det heter, den svaga rankan stödjer sig. Men, Brink ....
dock derom är onödigt att jag beder er. Den, som under
flera år har haft mitt oinskränkta förtroende, kan icke vilja åt
främmande blickar öfverlemna till genombläddrande de
skiftande bladen af mina lefnadsöden. Jag skulle icke för hela
resten af mina räknade dagar vilja att Gustaf och Karolina
anade den verkliga smärtan af mitt lif. De hafva alltid bedömt
mig oriktigt, och aldrig skola de veta, icke ens då — lofva
mig det, Brink — när detta hjerta kallnat, huru varmt det en
gång slog. Ack,
’Snart ligger allt oeh fryser i
Törvisanad barm — det är förbi... förbi!’
Lef väl, gode, redlige vän! Detta bref är säkert det
sista ni får ifrån mig. Hinner jag ej ned i vår, så mins min
bön! Gör allt för min Hortense, och var för henne hvad ni
städse var för
er tacksamma väninna
Julie von K—."
Detta bref, skrifvet några månader förrän vår berättelse
återknytes, var blott ett svagt utkast af det verkliga
förhållandet. Ryttmästaren hade såväl under badresorna som under
vintrarne i Stockholm återförnyat sin artiga förbindelse med fru
von T—. Den stackars sjuka, bleka, lidande hustrun kunde
icke mera vara föremål för annat än hans medlidande och
stundom äfven för hans dåliga lynne. Den lilla fordom så
förtjusande budoaren var nu invigd till ett tempel åt den stundande
förgängelsen. Der herrskade endast Eskulopii fåfänga
omsorger, och den sköna, lefnadsglada, så mycket beundrade Julie
St—hal kämpade här, nästan ensam, men hjeltemodigt, lifvets
långa plågsamma kamp med döden. I det dunkla sjukrummet
trifdes ryttmästaren alltför litet, och hans hustru hade mer än
tillräcklig tid att anställa betraktelser öfver den stora
omväxlingen i hans uppförande. Om morgonen brukade han vanligen
Waldemar Klein. 10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
