Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om de historiska förberedelserna till operadramat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sjelfva arten kan intaga en temligen underordnad plats.
Fabeln i “Aminta11 är enkel, hvilket i ett idylliskt drama
ej kan betraktas annat än som en förtjenst; isynnerhet
gäller detta om ifrågavarande stycke, som i sjelfva verket är
ett slags apotheosering af det vittra och galanta hoflifvet i
Ferrara. Skaldeverk, i hvilka individer af en relativt hög
kultur uppträda i herdekostym, och der courtoisiens språk
lågges i munnen på enkla naturmenniskor, kunna svårligen
undgå att blifva i någon mon skrufvade, att antaga en i
viss mon maskeradartad prägel. Och domen öfver den
konstlade herdepoesien är äfven för längesedan fäld. Men
i “Aminta“ har verkligen Tasso i ganska hög grad lyckats
att, enligt Schillers uttryck, “genom formen tillintetgöra
stoffet11; genom sin form — och härmecj mena vi
naturligtvis ej blott det språkliga uttrycket — har han
verkligen i ganska hög grad lyckats tillintetgöra det stoffartade
i ämnet för det ifrågavarande stycket och i den art det
tillhör; genom formen har han gifvit det onaturliga och
konstlade prägeln af natur och enkelhet. Tasso offrade på
sin samtids altare, då han tog upp och behandlade det
konstlade herd edram at; men genom sin stora begåfning för
just det naivt idylliska var han rätte mannen att inom
denna art skapa något högre och bättre, än man hittills
hade åstadkommit; han aftvingade arten och ämnet i det
närmaste all den poesi, som kunde hemtas derur. —
Sanningsenligt bör dock ej förtigas, att hoftonen ej så sällan
sticker fram i då och då förekommande concetti
Fabeln är den enkla historien om herden Amyntas’
kärlek till herdinnan Sylvia. Men detta enkla ämne är på
ett så vackert och harmoniskt sätt behandladt, öfver det
hela är en så varm, sydländsk färgton utbredd, att man *)
*) Exempelvis i Dafne’s yttrande:
»M’era
Malgrata la mia grazia, e dispiacente
Quanto di me piaceva altroi.» m. fl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
