Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hären förbi. Nu fälla vi bråtar på ömse sidor
om vägen, och så få vi nog den förrymde trälen
i fällan. I blod skola vi två af den nesan,
att en lumpen preststjäl vann seger öfver
din käcke, gamle fader, jungfru!“
“Du ärlige, trogne Vig!“ utbrast Hallgärda,
“huru mycken tack är jag dig inte skyldig!
Och dock eger jag intet, intet att löna
dig med. Hvad jag eger är min heder, min
hämd och det ljufva, älskade minnet af Harald.
Hvad jag är arm, och dock . . . hvad jag
är — rik!
Vig böjde sitt hufvud och suckade, men
i öfver hans ädfa drag spred sig en förunderlig
klarhet. Tysta vandrade bägge framåt.
Nu började man skönja landsvägen vid Holmedal,
som gick fram genom den täta granskogen.
hvilken erbjöd ett utmärkt skydd för
ett öfverfall.
Männen, som följde Vig, vore från Vermelens
och Nordmarks härader. De hade
beslutit att här göra en ända på den seger stolta
norska hären och dräpa den hämdgirige munken.
Då man var framkommen till platsen,
lät Vig fälla träd och göra förhuggningar i
skogen. Sedan doldes bönderne bakom bråtarne
för att färdiga till anfall afvakta Hakons
ovaksamma härskaror.
Vig Halldorsson och Hallgärda sutto bredvid
hvarandra på en af stormen störtad furustam
med pilarne i beredskap på strängarne.
De befunno sig strax invid landsvägen, för att
desto säkrare träffa sitt mål — svartebrodern.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
