Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
men till den egentliga frågan, kronornas godtgörelse, hade
man ej ännu kommit. I egentlig mening lärorikt kunde
således ej gärna vistandet i Osnabriick blifva. Axel
Oxenstierna ville dock, att hans son Erik skulle vara någon
tid i »den store och illustre verldens samkväm i Osnabriick»,
aflägga besök hos de »grandes af Europa», hvilka han kunde
med ära besöka. Afven ville han genom denne sin son
erhålla noggrann kännedom om Johan Oxenstiernas ställning.
Hans uppehåll vid kongressen blef dock helt kort, och redan
i början af oktober 1645 var Erik Oxenstierna åter i Sverige,
efter mera än halftannat års frånvaro. Hans hälsa hade under
dessa resor betydligt stärkts, och han berömmer själf det
goda inflytande, som det sydländska klimatet haft på hans
kroppskonstitution.23
Det kan vara af intresse att erfara, hvad en resa, sådan
som den Erik Oxenstierna nu tillryggalagt, hade kostat.
Räkningarne saknas visserligen, men Durel anför i sina bref
några sifferuppgifter. Enligt dessa kostade den italienska
resan ifrån Paris och åter till nämnda stad 2,300 rdr;
vistelsen i Nederlanden gick till 5,000 samt vistelsen i Paris andra
gången till 3,800. Således sammanlagdt en summa af 11,100
rdr, i hvilken summa hemresan från Paris antagligen dock ej
ingår. Louis de Geer och Hæfft i Paris voro den unge baronens
bankirer, och Axel Oxenstierna hade noga sörjt för att
penningar utbetaltes i laga tid.
Att Erik Oxenstierna efter sina vilkor reste sparsamt, har
man alla skäl att tro. Så hade han t. ex. ej så stort följe
som Magnus Gabriel de la Gardie. Endast af böcker tyckes
han gjort några större inköp, liksom han blef tvungen att
lemna penningegåfvor, när arbeten dedicerades åt honom af
Vossius och Elzewir. Erik Oxenstierna var dock ej af
naturen sparsam, kunde ej, enligt Durels utsago, »helt grant
och noga mesnagera», utan var »genereux att maintenera sin
ära och reputation». Han tyckes äfven nf de Geer lånat
penningar, troligen utan rikskanslärens vetskap, för sina och
kamraternas enskilda utgifter. Durel skulle dock ordna allt
vid resorna, och han skötte kassan till rikskanslärens fulla
belåtenhet.24
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
