Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Denne skrifver tvärtom från Paris, att han är trött vid
fransmännens alla vaniteter och längtar hem till ro.
Antydningar framkastades dock af andra för att vinna kanslären,
och detta omedelbart efter konungens död. Redan den 21
december 1682 skrifves till Richelieu, att kanslären tänker
gifta bort drottningen med sin äldste son, som nu
studerar i Paris. I samma bref omtalas den franske diplomaten
Charnacés återkomst från Tyskland, så att det synes, som
om uppgiften komme ifrån honom. Richelieu, som var
angelägen om att på Frankrikes sida behålla Axel Oxenstierna,
befaller det till Tyskland afgående franska sändebudet,
Feu-quiéres, att försäkra Oxenstierna om konungens benägenhet
att understödja hans sons giftermål med arftagerskan till
Sverige. Han lofvar penningeunderstöd till ett eventuelt krig
mot dem, som skulle motsätta sig hans son, sedan denne
blifvit konung. — Ifrån Danmark omtalar kort efteråt den
svenske residenten Fegræus, att han hört detta rykte af
konung Kristian IV, hvilken i sin tur sade sig hört det från
den svenska riksdagen, det dock Fegræus betviflar. Denne
trodde, att det var en »pique*, enär konungen allaredan kastat
»en temlig jalousie» på rikskanslären. Bekant är ock, att han
redan för sin sons räkning anhållit om Kristinas hand.
Upp-hofsmannen till ryktet torde han dock väl ej kunna anses
vara, utan det är sannolikare, att det uppstått i Tyskland
och utspridts af dem, som funno det vara i sitt intresse att
smickra kanslären. — Afven svenskar, när de ville ställa
sig in, framkastade antydningar i den angifna riktningen.15
Emellertid visade Axel Oxenstierna i sina tyska
underhandlingar för Sverige och för Europa sitt redliga nit.
Johan Oxenstierna började dessutom redan 1635 att fria till
Stureslägtens sista ättling, Anna Sture. De utspridda ryktena
tycktes dö ut. Maria Eleonora kunde visserligen, då hon var
uppretad på rikskanslären säga, att han ville, att drottningen
skulle förmäla sig med en af hans söner, men detta betydde
föga. Hon beskylde också understundom Jakob de la Gardie
för att hysa dylika äregiriga planer, men hela hennes väsen
var sådant, att ingen fäste någon större vigt vid hennes
yttranden. De prinsar, hvilka anmälde sig såsom friare till
Kristina, och hvilka Axel Oxenstierna motarbetade, då han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
