Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sedan fred afslutits, befriades det ej från sina militära
åligganden utan fortfor härmed, åtminstone vid Oxenstiernas
ankomst till Reval.
Det inflytande, som guvernören utöfvade på den
estlåml-ska adelsfanan, var af större betydelse. Estlands adel hade
redan under medeltiden såsom ersättning för sina adliga
privilegier gjort rusttjenst först till danska kronan och sedan
till orden. År 1350 den 25 maj bestämdes, att för 100 hakar
jord skulle en tysk och två infödde, helt väpnade och med
hästar inställa sig på mötesplatsen på ordensmästarens
befallning, likväl utom Estlands gränser endast en gång om året
och bortom floden Duna endast mot ersättning. I Erik XIV:s
privilegier upptogs blott, att estländame skulle försvara sig
med hjälp från Sverige. Först i Karl IX:s privilegier finna
vi bestämmelser om rusttjensten. En karl och häst skulle
uppställas för 15 »besetzten Gesinde», och med detta uttryck
menades en bonde, som hela veckan tjenade vid gården med
ett par oxar eller hästar. Denna bestämmelse kvarstod i de
af följande svenska regenter gifna privilegierna.
Lika länge som den estländska adeln haft skyldighet
att göra rusttjenst, lika länge hade den blifvit illa fullgjord.
Redan under ordenstiden gifves det exempel på försummelser
i detta afseende, och under svenska tiden måste regeringen
vid alla instruktioner och revisioner påminna adeln om
fullgörandet af dessa sina pligter.
Då adelsfanan egentligen var en milis, som ej kunde
annat än undantagsvis begagnas utom landets gränser, skulle
det kunna synas som om svenska regeringen efter
Inger-manlands eröfring hade behöft vara mindre nogräknad med
rusttj en stens uppfyllande. Så var dock ej händelsen, ty den
svenska regeringen hade fått ett nytt intresse, af finansiel
natur, fäst vid rusttj enstens ordentliga upprätthållande.
Estlands adel hade nämligen 1635, då i Sverige kvarntullen af
adeln beviljades, gått in på att lemna en skatt i spannmål,
beräknad efter hvar rusttjensthäst. Det blef nu af vigt för
kronan, att den estländska adeln uppsatte så många hästar
som möjligt. Landet hade uppodlats, förläningarne blifvit
flere, men rusttjensthästarnes antal hade likväl endast
obetydligt ökats.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
