Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
heter, när omständigheterna förde dem tillsammans. De
behöfde hvarandra, men de voro näppeligen förtrogna
vänner, såsom fallet varit med Gustaf Adolf och Axel
Oxenstierna. Det är dessutom endast i det till sina resultat
olyckliga polska kriget, som Erik Oxenstierna fäst sitt namn
vid sidan af Karl Gustafs. Fördragen i Königsberg,
Marien-burg och Elbing äro Erik Oxenstiernas verk, men freden i
Roskilde, som har gjort Karl Gustafs största rykte, fick han
ej upplefva.
Erik Oxenstiernas lefnad vittnar bäst om hans
egenskaper, så att hvarje annan karaktäristik torde vara
öfver-fiödig. Den vittnar från början till slut om att han var
arbetsam, klok, forsigtig, duglig och trogen mot konung
och fädernesland. I alla dessa egenskaper var han sin
store faders jämnlike, däremot var han fåfängare än den
gamle rikskanslären, ömtåligare till lynnet, möjligen mera
spekulativ och mindre praktisk, samt äfven mindre
kraftfull. Man må dock taga i betraktande Erik Oxenstiernas
ungdom. Han var endast 22 år, då han blef guvernör i
Estland, och 3Q år, då han blef rikskanslär. Denna hans
ungdom förklarar den större böjligheten i lynnet och äfven
den sangviniska uppfattning, som han understundom
ådaga-lade i sin politik, och som egentligen ej öfverensstämde
med hans från fadern ärfda försigtiga skaplvnne. Till sitt
yttre påminde Erik Oxenstierna om sin far, men var magrare
och mera mörklagd.10 I sitt familjeförhållande var han en
god make och fader, liksom han af sina föräldrar hade fått
det vitsordet, att han var en god son.
Erik Oxenstiernas lik fördes till Stettin, och där bodde
äfven hans familj öfver vintern. På våren öfverfördes det
till Sverige, och begrafningen egde rum i Storkyrkan i
Stockholm den 5 juli 1657, i drottning Hedvig Eleonoras
och många förnämliga personers närvaro. Likpredikan och
personaliema höllos af doktor Erik Gabriel Emporagrius.
Processionen var ståtlig, och i densamma buros dyrbara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
