Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Talare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dessutom en hedersprick, som gärna skulle ha tagit av
sig skjorta och byxor för att därmed bekläda någon
behövande. Detta hade jag fått veta och kände
därför en ungdomlig sympati för den gamle herrn,
som satt där så gemytlig med sin blåa mage och
sin stora näsa — 1,000 ggr ursäkt! Jag menar
tvärtom. Jag skrev verkligen fel.
Plötsligt reser sig en av gästerna. Det var en
lång, svartmuskig man, ett slags adelsman, som
på den tiden jobbade i underbara affärer med
skogar. Ingen av de närvarande trodde på
mannen. Man kände som i luften att han var den
personifierade humbugen. Kanske han till och
med var skyldig källarmästaren-värden.
Men han — jo, han var skyldig värden, jag
kommer ihåg det nu — steg upp och höll ett tal
för källarmästaren. Det var det vackraste tal jag
har hört. Känslostämningar, det tunga artilleriet
av vackert uttryckta tankar, som han hade i sin
andliga väska, flödade över. Han blev lyrisk, han
blev extatisk, han blev skald, och jag började
gråta. Han beskrev med vilken vänlighet
källarmästaren hade tagit emot sina gäster, med vilket
änglalikt överseende han som hotellvärd hade
tillåtit fullkomligt obekant folk ta in och tillbringa
mer än en natt där. Jag grät och de andra gästerna
började gråta också. Vi höllo i våra
champagneglas och gräto. Vi voro väl en 12 à 15 människor
bänkade runt omkring julbordet, och intet öga var
torrt. Gamla, i alkohol och kortspel rutinerade
grosshandlare — och särskilt kommer jag ihåg två
kurrar. Den ene var disponent för ett stort trä
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
