Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårvandringar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för en modern skald, men de finnas, de slingra
sig markerade mellan enar och under unga trän
fram över marker, där jag förr letade mig fram
med hjälp av träden, men där jag nu erfar minne
efter minne av terrängens modellering, som jag
förr tänkte mindre på. Och dessa stigar äro
svåra att plåna ut. Nybyggarstigar, stigar, där
jägare sedan århundraden vant sig att gå till ett
tjäderspel. Jag vill slå vad, att ingen, som icke
är född i skogen, skulle kunna upptäcka dem.
De äro mjuka, och jag vill gå fram som under
sång. Ibland ligger en sten i vägen, och ser man
efter, är den litet modellerad av mjuka pjäxor,
som stött emot den ideligen under århundraden.
Stundom kommer en bäck. Och där har kanske
någon vid något vårflöde kastat en sten mitt i
— eller kanske till och med fällt ett träd, och
nu ligga svarta stockar, nötta av is och
århundraden, och bilda en spång av mörka, vidunderliga,
nötta alligatorer och ris och stenar med gröna
slamväxter, som dallra och vinka: — ned mot
havet!
Jag går ut strax efter ett häftigt regn. En
ljum, kortvarig dusch, men som väckte de latenta
krafterna i marken. Solen höll just på att torka
allt, och varje träd var en fågelbur, fylld av
sång. Och en vårmatt fjäril slog stigens tunga
doft med trötta, yrvakna vingar. Varför blir man
så underbart sorgsen och glad på en gång?
Fåglarna sjöngo som för livet och luften var tjock av
dofter — och där krälade årets första tordyvel —
och plötsligt börjar en fågel skrika i toppen på en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
