Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårvandringar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ek. Det är en hackspett, en gröngöling, en
spillkråka — jag vet ju inte, ty jag är inte ornitolog,
men han skriker och trummar omväxlande. Jag
skulle, gamla karlen, också vilja trumma och skrika
omväxlande, men så kommer jag ihåg, att det inte
är förenligt med min värdighet som familjefar. —
Jag följer en gammal stig, som jag läser av
i min hjärna, mitt minne lika mycket som i
terrängen. Jag går genom hallonfällor, över myrar,
uppför stalp, nå, skogen börjar bli bättre. Och
plötsligt står jag framför en avgrund. Jättefurors
kronor ligga under mig, rullstensblock beklädda
med tjock grön mossa kläda avgrundens brant,
och där nere sorlar en svart bäck.
Jag ger mig utför, hänger i smärta björkar,
som bågnande föra mig nedåt, hasar över is med
invävd mossa, klättrar nedför granar och är nere
vid bäcken. Nu minns jag! Om jag fortsätter åt
väster, skall jag komma till Hässlåsa damm. Och
jag fortsätter.
Hässlåsa damm var min barndoms Eldorado.
Det var det ensammaste och högtidligaste ställe
jag kände. Mellan höga klippor, beväxta med
exotiska mossor, mellan vilka bergkristaller
stundom blixtrade, flyter bäcken. Och dammen ligger
där fjärran från människors boningar. En
jättefura har fallit omkull tvärs över vattnet. Och
änder snattra i vegetationen, som håller på att
överflygla den bruna dammen. Där har för
århundraden sedan varit en skvaltkvarn.
Dammbyggnaden finns kvar, och mörkgröna stockar,
som förhistoriska djur, sträcka fram betar och glo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
