Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårvandringar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
plats och viftade ibland med sin benbit mellan
försöken på järnskrotet.
Blinda Pojken hade blivit grå i hår och skägg.
Jag sade — dumt, men jag var rörd djupast inne
i min själ: — Känner Johan igen mig?
— Nej, vem är det, så här tidigt på året
kommer aldrig något herrskap hit.
— Jo, det är Albert på stationen.
— Jaså, å, ja de ä långe sen dä!
Det var det också, det var väl tjugufem år sen.
— Nå, men varför har Johan det så här i
stugan? Inga fönster och allt är förstört.
— Jo, si pôjka är så stögga ve mäj. Di
kommer hit om lördaskvälla å på söndaa å slör
sönner alltihop å drar ut mia jarnbita — ja, d’ä fäll
inga pôjka, d’ä sånna där på femtan, tjuje, tjufem
år, men di ä di vassta.
Jag måste undra över den fond av råhet, som
ännu finns kvar hos våra bönder.
— Vell Albet, att ja sa ringa för’an? Prostinna
Petterson, ho sae, å ändån har ho rest möe, att
dä monga körker som inte har såna klocker som ja.
Johan klev ut genom fönstret medförande två
rälsstycken med vidfästade skinnremmar.
— D’ä särskilt vacker klang i dom här, sade
han. Å nu för resten kan ja tala om, att ja har
blett orgeltrampare, tilläde han. Di har lôvat mej
tjuge kroner om året, så nu sa en la kunna dra sej
fram!
Johan började slå sina järnstycken mot berget.
Det var verkliga kyrkklockor. Och han var
fullkomlig konstnär i att slå. Genom ett raffinerat,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
