Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Träbenet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hans ansiktsuttryck förändrade sig icke, även då
han presenterade de vidunderligaste lögner. Hans
blick hade av naturen en mild glans, och han
tycktes skåda in i ett fantasirike av glad
tillfredsställelse. Om man vrålade i hans öra — ty han
var icke absolut döv: — Nu ljuger du!! log han
över sitt höjda glas och sade:
— Ja, nog duger den!
Jag tror för resten, att han hörde bättre, än
han ville låta påskina.
En dag träffades vi oförmodat på Café
Versailles i Paris. Professorn hade samma dag
kommit från Skottland, där han bott några år. Vi
fingo våra absinter, och jag vrålade i hans öra:
— Nå, har du målat mycket?
Hans blick var full av godhet, då han svarade:
— Jag tycker, att det är du som vrålar!
Jag krossade opalen i mitt glas och tömde
en god slurk, ty det hade blivit tyst i lokalen och
allas ögon litade till oss. Jag vrålade åter, men
mera väsande, in i hans öronskägg: — Nå, har du
träffat något trevligt folk??
— Nej, jag talar engelska som en infödd.
Folk — tolk, aha!
Jag sjönk tillbaka i soffan, krossade på nytt
min opal och började studera de andra gästerna.
I detsamma inträdde en gäst med träben.
Han tycktes endast med svårighet släpa sig fram,
stödd på en käpp. Hans ansikte var blekt och
uttrycket lidande.
Professorn fick plötsligt liv. Han såg på mig
med sin goda blick och sade: — Du skall inte tro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
