- Project Runeberg -  Fennomani och Skandinavism / Sednare häftet. Kunna Sverige och Finnland åter förenas? /
70

(1855) [MARC] Author: Emil von Qvanten
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

70

gemensamma åkallan, dessa Skriftens ord: "Herren, vår Frälsare, som
vi frukte, stånde upp, att Hans fiender måge förströdde varda!" Och
Krigs-Manifestet, som den 23 April 1864 afgafs emot England och
Frankrike, sedan dessa magter "afkastat masken ocb tillkännagivit deras
gemensamma mål, att försvaga Ryssland OCh att rycka ifrån det en del
af dess besittningar", slätar äfven med bekännelsen af Herrans namn,
och i förtröstan på Hans allena gällande bistånd, sålunda: "Då Gud är
med oss, ho kan då vara emot oss!-"

Deremot hafva åtminstone vi från de allierade fienderna endast
förnummit skrytsamma åberopanden af deras egen menskliga magt, bildning,
konst ocb väldiga rustningar; samt att de dernäst sätta sin lit till
inbördes hjelp, "till förbund och icke till Gud". Men sådant kallar Skriften:
att "gapa efter väder och löpa efter östanväder" (Hos. <2, 4), samt
varnar deremot: "J skolen icke säga: Förbund!" det år, icke sätta eder
förtröstan till dödliga menniskors förbund eller bistånd, utan till Herran,
eder Gud. Och på mer än ett ställe bevisar den heliga historien, att då
Herrans folk förlitade sig pä mäktiga grannars förbund, så blef just detta
förbund alltid dess fall och undergång. Derföre förmanar ock Herren sina
trogna, sägande: "Detta folk talar om intet* annat, utan om förbund,
— men frukter eder icke,, såsom de göra, och grufven eder icke, — utan
helger Herran Zebaoth" (Esai. 8), det är, förlåter eder allenast uppå Gud,
genom Christum, ty Han är vår Immanuel. Men om våra fiender kan
det ock i sanning sägas: Detta folket talar om intet annat, utan om
förbund." De berömma sig endast af sin mägtiga "alliance" (förbund),
derom de i åratal underhandlat-, och fortfara framgent med all list alt inlocka
allt flera verlds- makter in i detta sitt afgudiska förbund. Men just
derföre, alt de sälta sin förtröstan "till förbund, och icke till Gud"; så
måste de slutligen på skam komma. Det skal! en framtid utvisa! —

Och hvilken framgång kunde vi väl önska dessa förbundna magter,
som gemensamt företagit sig en neslig, Christna folk ovärdig kamp för
upprätthållandet af hela Christenhetens arffiende, det Turkiska väldet,
hvilket, liknande det "rosenfärgade vilddjuret" (Upp. Bok. 47, v. 3), i mer
än fyra århundraden fortfarande nedsölat sig med de Christnas blodl Men,
det är sannt| — vilddjuret måste ju dock hafva sina bundsförvandter,
såsom den helige Johannes i andanom såg det. Ty vi läse i Upp. Bokens
47 kap. (v. 2—4 O. ff.) om en "sköka, som sitter på mycket vatten
det är, en gudförgäten verldsmagt, som beherrskar mycket folk, "med
hvilken Konungarne på jorden bolat hafva", blindt hyllande
henneslätt-färdiga seder, i förgätenhet af Gud och hans Christ. "Och qvinnan var

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 01:25:26 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/fennomani/2/0072.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free