Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dem, men han hade dock nu i öfver tjugu år varit henne
en god herre, han hade fått hennes ungdomstro, och nu
hade han lemnat henne. Jordelifvet syntes henne nu utan
all dragningskraft, hennes tankar voro i andra världar, och
hon led af att han skulle plågas i skärselden. Men det
djupaste i hennes sorg, det var just själfva sorgen. Mest
sörjde hon öfver att hennes hjärta var fängsladt af denna
världens kärlek, så att hon ej kunde upphöra att tänka på
sin make. Men så skulle det ej få förblifva. Herr Ulf hade
döende gifvit henne en ring. Den kastade hon beslutsamt
bort. »Jag älskade honom», sade hon, »som mitt eget hjärta,
dock nu är all min köttsliga kärlek begrafven.» »Ditt
hjärta», så lyder en hennes uppenbarelse, »var kallt och
hårdt som stål, det fanns däruti blott en liten gnista, men
hon föll på ett svafvelberg, då världen gick dig emot och
din make dog.» ^
Det var endast några dagar efter mannens död. Birgitta
låg försänkt i bön i det lilla klosterkapellet. Genom sorg,
vaka och fasta kroppsligen försvagad, hade hon för de yttre
omgifningarne blifvit likgiltig. Lifvet i bönen var för henne
allt. Försänkt i djup andakt, kände hon sig omhvärfd af en
klar sky, hon hörde en röst, som sade: »Qvinna, hör mig».
Hon vardt förfärad, fruktade, att det var ett sinnenas
bedrägeri, och flydde till sin kammare. Hon biktade sig, tog
nattvarden och vardt lugnare. Några dagar senare låg hon
åter försänkt i bön i det ensliga kapellet. För andra
gången såg hon den klara skyn, för andra gången hörde hon
samma röst, som upprepade orden: »Qvinna, hör mig». Men
äfven nu vardt Birgitta förfärad, hon flydde omigen till sin
kammare, biktade sig och tog nattvarden. Endast några
dagar hade förflutit, då hon för tredje gången tyckte sig
omhvärfd af samma klara sken. Hon såg nu tydligen en mans
liknelse och förnam af hans mun dessa ord: »Qvinna, hör
mig, jag är din gud, som vill tala med dig». Förfärad,
trodde hon ännu, att det kanhända vore ett bedrägeri, men
rösten fortsatte: »Jag vill, att du ej skall frukta dig, jag är
alltings upphofsman och ej en bedragare, jag talar med dig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
