Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som hofmästarinna åt Valdemar Atterdags unga dotter
Mar-garela, hvarigenom hon blef en foreningslank mellan den
nordiska medeltidens två främsta qvinnor. Ingeborg dog
däremot ännu ung i Risebirga kloster, och då modern
härom mottog underrättelse, utbrast hon: »Min herre Jesus,
jag tackar dig, att du kallade henne, innan världen blef
henne kär.»
Men ej blott släkt och barn drogo Birgittas tankar till
fäderneslandet. Hon upphörde aldrig att intressera sig för
dess politiska förhållanden, hvilka blefvo allt mer och mer
invecklade. Magnus Erikssons efterträdare, Albrekt af
Mecklenburg, fann aldrig nåd inför Birgitta, och än skarpare anfaller
hon Valdemar Atterdag. Hennes politiska syner äro dunkla
och mångtydiga. Af Nordens folk mottogos de detta oaktadt
med största uppmärksamhet, och såsom ett bevis på den
vördnad, hvarmed de omfattades, må hämnas, att betydande
personer faste afseende vid dem ännu under Kristian II:s tid,
ja till och med under Karl X Gustafs tid råder en dansk
resident i Hamburg sin konung att förklara Sverige krig, och
detta på grund af en Birgittas uppenbarelse.
Sierskan riktade dock först och sist sina tankar på kyrkan.
Skulle väl påfven hörsamma hennes kallelser eller frukta
hennes förbannelser? Klemens VI lemnade ej sina älskarinnor
i Avignon, utan dog där han lefvat, men Innocentius VI
var, enligt Birgittas egna ord, af bättre malm än de andra.
Skulle väl han komma till Rom? Nej, han vågade ej bryta
med de franska kardinalerna, utan sände i sitt ställe Cola
di Rienzi, men då denne gaf löften, som han ej kunde
infria, vardt han ihjälslagen af de förbittrade romarne, och
villervallan nådde sin höjdpunkt. Samtidigt började påfven
känna sig osäker i Avignon genom den allt häftigare
striden mellan fransmän och engelsmän. Innocentius’
efterträdare, Urban V, beslöt följaktligen återvända till Rom.
»Påfven kommer», ljöd det jublande öfver allt i Italien
nyåret 1367.
Birgitta var beredd på hans ankomst, och hon hade
redan sändt efter sina söner för att i dem få ett stöd vid
sina andraganden hos påfven. Bakom denna
ordensstifta-rinnans kloka beräkning låg, måhända omedvetet, en moders
önskan att efter 18 års skilsmessa återse sina barn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
