Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kant, så ifrigt sökte, men slutligen öfvertygades han om
Karins okunnighet om denna sak och gaf henne den 20
mars 1577 i förläning Liuksiala kungsgård med
underlydande skattehemman. Redan den 1 juni begaf sig Karin till
sin egendom. Den låg på gränsen mellan Satakunda och
Tavastland, således långt från medelpunkten för Sveriges
och Finlands politiska lifl Karin kunde med skal där känna
sig liksom landsförvisad, men å andra sidan var hon fri och
förde en ej obetydlig stat. Tjugusex personer hade hon i
sitt följe vid uppresan, och fyratio personer åto vid gårdens
»svenne- och spisebord». Konungen sände henne sedan silfver
och hvarjehanda förnödenheter, han ökade hennes förläning,
skänkte henne den 1581 på lifstid och gaf den sedan i arf
åt hennes dotter Sigrid.
Karin Månsdotter var ej mer än tjugusju år, då hon
kom till Liuksiala. Det var här hon lefde hela sin
medelålder. Hade hon varit en handlingskraftig qvinna, borde
hon hafva lemnat flere spår af sin verksamhet, så pass stora
medel som hon egde till sitt förfogande, men hon synes fört en
tämligen obemärkt tillvaro. Antagligen var hon slösande,
ty hennes hushållning bar sig ej, och gårdarne fingo
utarrenderas. Allmänt prisades hennes gifmildhet. Nu liksom
förut gjorde sig främst hennes blida, välvilliga väsen gällande.
Hon unnade fiende som vän godt. Allbekant är, att det var
hon, som lät hederligen begrafva Olof Gustafsson Stenbock,
en af hennes makes största förföljare, äfven en fiende till
hertig Karl och af honom misshandlad och aflifvad i
Finland 1599.
De inre oroligheter, som under sextonde seklets sista
årtionde hemsökte Finland, måste för henne hafva medfört
många bekymmer. Allmogen skonade dock hennes gård
från plundring, ty ingen ville tillfoga den goda frun på
Liuksiala någon skada.
Krigsoroligheterna voro likväl öfvergående, men så var
ej sorgen öfver den ende sonen. Han, som .en gång varit
hennes stolthet och glädje, han, som en gång skulle blifva
Sveriges konung, han lefde i landsflykt, hvar och hur, därom
saknade Karin oftast underrättelse. För att erhålla sådana,
för att kunna understödja honom visade hon en olycklig,
älskande moders viljekraft. Hon tröttnade ej att hemsöka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
