Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dem emellan ett fast föreningsband. Maria Eleonora gjorde
ett gynnsamt intryck på Katarina, som fann henne snäll
och vänlig, och det fögnade henne att se, huru
intagen brodern var i sin unga drottning, och huru glad och
lycklig han var i hennes sällskap. Snart fick Katarina dock
erfara Maria Eleonoras sjukliga och nervösa lynne. Gustaf
Adolf egde visserligen förmåga att lugna henne, men han
var ofta frånvarande, och den gamla enkedrottningen förstod
sig ej på en varelse, så olik henne själf som Maria Eleonora.
Hon tyckte svärdottern vara pjunkig, ville inte, att man skulle
pjåska med henne, och stod rådlös inför hennes tårefloden.
Då måste Katarina träda emellan tröstande och lugnande.
Katarina märkte, att svägerskan behöfde henne, och detta
tilltalade hennes på en gång starka och kärleksfulla natur.
Maria Eleonora å sin sida fäste sig med hela sitt
lidelsefulla väsens innerlighet vid Katarina, hos hvilken hon fann
liflighet och känsla i förening med den karaktärsstyrka hon
själf alldeles saknade. Men om Maria Eleonora aldrig
älskade någon till hälften, så älskade hon ej heller någonsin
för alltid, utan afbrott, utan slitningar. Katarina liksom
alla andra fick erfara detta nyckfulla lynnes växlingar.
Pfalzgrefven erhöll ej långt efter ankomsten till Sverige
såsom säkerhet för sin gemåls brudskatt Stegeborgs slott
och län. Att förläna en utländsk furste såsom Johan
Kasi-mir med ett svenskt län fordrade särskilda underhandlingar,
hvilka fördes af Axel Oxenstierna och Johan Skytte, hvarvid
den senare, måhända af gammal vänskap för Katarina, synes
varit den medgörligaste. Förläningsbrefvet utfärdades den 6
dec. 1622, och samma år och dag gafs en årlig pension af
2,000 daler såsom faddergåfva åt Katarinas efter
hemkomsten till Sverige födde son, Karl Gustaf.
Dessa gåfvor följdes längre fram af andra. Katarina
själf fick den 15 juni 1626 »till att därmed efter sin egen
vilja göra och låta» Skenäs, och den 22 maj 1630 Rönö,
båda i Östergötland och tillhörande Gustaf Adolfs
arfve-gods. Pfalzgrefven fick 1627 en pension på ett par tusen
daler, äfven denna i gods.
Genom dessa gåfvor var den pfalziska familjens
ekonomiska framtid tryggad, och Katarina hade till fullo fått ut
brudskatt och arf. Ovisst är, om pfalzgrefven någonsin fick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
