Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
synes visa, att redan nu hade konungen beslutit att
öfver-gifva Ebba Brahe, men tillika tyder det på, att han ej ännu
bade besegrat sina känslor för henne.
Detta skulle likväl lyckas för honom, när hafvet skilde
dem åt. Ny verksamhet, ny omgifning och nya intryck
fördunkla Ebba Brahes bild. En tjuguårig yngling, med ett
hetsigt blod, utsatt för de frestelser, som följa makten, utan
förhoppning att någonsin få sitt hjärtas önskan uppfylld,
motstår ej en Margareta Cabeliou, som aldrig eftersträfvar
konungens allvarliga kärlek, utan är stolt öfver att vinna
hans flyktiga ynnest.
Endast en bitter erfarenhet kunde däremot hos Ebba
Brahe väcka tvifvel om Gustaf Adolfs försäkringar och eder.
Hon ville ej lyssna till enkedrottning Kerstins varnande
stämma, hon ville i det längsta ej tro, att alla hans löften
och trohetsförsäkringar ingenting betydt. Men det kom
snart till hennes öron rykten, som ej lemnade något tvifvel
öfrigt. Hon var öfvergifven och, såsom det syntes, till och
med glömd. * Enkedrottningen hade fått rätt. För den unga
flickan återstod intet annat än att dölja sin missräkning,
glömma sin kärlek och visa världen ett leende anlete.
Det var beherskad af denna resignerade förnöjsamhet,
som Ebba Brahe på en fönsterruta i Stockholms gamla slott
inristade de bekanta orden:
»Jag är förnöjd med lyckan min
Och tackar min Gud för nåden sin».
Men enkedrottningen förstod mer än väl, huru liten
uppriktighet dolde sig under dessa undergifna ordalag. Och
nedanför Ebba Brahes hjärteutgjutelse ristade hon den
segrande världsklokhetens kalla hån:
»Det ena du vill, det andra du skall,
Så plär det mest gå i dylika fall».
Dessa så ofta anförda verser äro, så vidt vi veta, de
enda ord af Ebba Brahe själf, som beröra hennes
ungdomskärlek. Hennes karaktär står emellertid så pass tydlig för
eftervärlden, att vi lätt nog kunna tänka oss, huru hon kände
sig till mods, då hon fann sig besviken af Gustaf Adolf.
Ebba Brahe tog aldrig någon motgång lätt, således ej heller
denna, ty hon var till ytterlighet känslig. Hon bar aldrig sina
motgångar i tysthet, och man kan därföre också vara viss om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
