Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kanslären det vara en eftertanklig sak, att en af rikets fem
högsta ämbetsmän genom drottningens egenmäktiga
befallning försattes i overksamhet. Han beklagade grefve Magni
öde, men ansåg sig ej kunna däruti utverka någon ändring.
Ingen hade dock denna händelse gått så till hjärtat
som Magnus Gabriels moder. Det var värre än om slaget
drabbat henne själf. När Ebba Brahe fick den bedröfliga
underrättelsen om det häftiga uppträdet mellan sonen och
drottningen, befann hon sig på sitt slott Axholm. Ehuru hon
för tillfället var klen till hälsan, reste hon oförtöfvadt ned
till Stockholm, men innan hon anländt dit, var hennes son
grefve Magnus förrest till sitt gods Ekholmen. Och hennes
svärdotter Ebba Sparre mottog henne med den föga
hugne-liga underrättelsen, att drottningen inte ville se henne. Men
fru Ebba lät sig ej afskräckas. Följande dag for hon till
slottet, och audiens beviljades henne.
Badande i tårar, knäföll den gamla, förtviflade modern
inför drottningen och besvor henne gång på gång att förlåta
sonen hans förseelser och återgifva honom den ynnest hon
alltid förr visat honom.
Drottningen menade, att grefven genom sitt uppförande
mera skadat sig själf än henne, och att han själf borde finna
sättet för upprättelse. Fru Ebba förstod, att drottningen
syftade på duellen, men hon lika litet som Magnus Gabriel
ville höra talas om en sådan förnedrande lösning, och
i stället för att vidröra denna ömtåliga fråga, började hon
orda om att ingen kunde betvifla hennes sons mod. Han
hade ett hjärta, nog käckt att se en karl under ögonen, det
hade han ärft af sina förfäder, så att om den saken behöfde
man ej vidare tala.
Drottningen veknade, när hon såg för sina fotter den
gamla frun, och för att lugna henne sade hon:
»Fru grefvinna, gifve Gud jag med mitt blod kunde
hjälpa Er, men jag har intet agg emot honom, och intet ondt
vill jag göra honom.»
Tacksam öfver dessa vänliga ord, vågade Ebba Brahe
fråga än en gång, om sonen verkligen finge komma igen,
men då mulnade drottningen. »De» jag en gång har
skrif-vit ett sådant bref till», sade hon »den vill jag aldrig mera
se för mina ögon.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
