Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
originella karaktärer hafva svårt att behörigen inpassas ide
fack för beröm eller tadel, som hvar och en har redo såväl
för de människor, hvilka påträffas i det alldagliga lifvet, som
för historiens personligheter. Man måste göra sig möda för
att fatta en dylik karaktärs värde. Men det, som medför
möda, blir ofta förbisedt och föraktadt.
Kristina har ofta varit föremål för historieskrifvares
uppmärksamhet, men endast få hafva vinnlagt sig om det rätta
förståendet af denna rikt skiftande karaktär. Dessutom
återstår ännu att framleta mångahanda ur arkivens gömmor,
innan öfver Kristina har kastats den klara dager, som endast
en allsidig forskning kan gifva. En kortfattad framställning
såsom denna af Kristinas karaktär måste f. n. blifva ett
fragment och lemna mången fråga obesvarad.
Kristina ärfde efter sin fader icke allenast Sveriges rike.
Hon fick också i arf många af hans stora egenskaper. Liksom
Gustaf Adolf hade Kristina en ovanlig intelligens. Hon hade
lätt att lära och att minnas, lätt att uttrycka sina tankar i både
tal och skrift samt förmåga att redigt uppfatta och
skarpsinnigt döma. Hon var genialisk, hade en rikedom på ideer
liksom fadern och hela Vasaätten. »Hon hafver ett
extra-ordinarii ståtligt ingenium», yttrade en af hennes förmyndare,
och »såvidt sexus fæmineus det tillåter, lärer hon komma
att likna sin fader».
Hennes brinnande vetgirighet, hennes sinne för konst
och vetenskap kunna ock betraktas såsom ett fädernearf,
ehuruväl Maria Eleonora ej heller var utan andliga intressen,
och Kristina påminner i detta afseende nästan mera om
modern. Gustaf Adolf förlorade aldrig det praktiska målet ur
sikte i teoretiska och ästetiska spörsmål. Kristina däremot
var ej otillgänglig för 1600-talets pedantiska lärdom, och om
hon också icke hade så bizarra ästetiska fantasier som Maria
Eleonora, hvilken t. ex. förde med sig på sina resor
italienska arkitekter, som vid alla vackra platser uppgjorde planer
till blifvande praktbyggnader, så öfverskred hon dock i sin
samlarvurm den praktiska klokhetens mått.
»Om jag icke hällde vatten på Eder eld, skulle Ni redan
vara förtärd», yttrade Axel Oxenstierna om sin konungslige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
