Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Barnet blef ungmö. Känslorna voro i början
oförändrade. Genom sin börd och genom de gemensamma
barndomsminnena syntes henne Karl Gustaf stå framom alla
andra. Både bland hög och låg, både inom och utom riket,
talades det om att han skulle blifva Kristinas gemål.
På vintern 1646 inträdde emellertid, som nämndt är,
ett omslag i Kristinas sätt att behandla sin ungdomsvän.
Hon visar tydligen, att han är henne likgiltig.
Karl Gustaf var likväl ej af de blyga friare, som draga
sig tillbaka vid första korg. Han friade om och om igen.
Kristina kände sig bunden af sitt ungdomslöfte, hon insåg
huru lämpligt detta parti var, men hon kunde ej besluta sig.
Hon gaf undvikande svar.
Innan Karl Gustaf for ut såsom generalissimus i det
tyska kriget i juni 1648, begärde han af drottningen en
bestämd förklaring. Ville hon inte hafva honom, skulle han
stanna för alltid i Pfalz. Om en sådan plan ville Kristina
dock ej höra talas. Hon lofvade att skaffa honom
tronföljden i Sverige. Men därmed var Karl Gustaf ej nöjd. Han
förklarade sig ovärdig denna nåd, hans ärelystnad sträckte
sig endast till att blifva hennes gemål. Det vore för
honom omöjligt att fördrifva tanken på henne ur hjärtat, utan
han qvaldes dagligen, och hans åstundan och ömhet till
drottningens person växte mer och mer. Han vore icke
alltid sig själf mäktig, ehuru han visste, att han genom att
visa sin ömma lidelse endast ökade hennes motvilja mot
honom.
Kristina mötte hans passionerade utgjutelser, hans
bedyranden, att kronan vore honom likgiltig och att hon vore
för honom allt, med ett misstroget, hånfullt leende,
förklarande att dylika ord endast vore en »fanfaronad», »ett stycke
af en roman». Hon ville likväl ej betaga honom allt hopp,
endast uppskjuta afgörandet; det enda hon ville lofva vore
att aldrig gifta sig med någon annan.
Därmed fick Karl Gustaf låta sig nöja. När han
återkom från Tyskland, var han förklarad för tronföljare, men
han fann, att han stod lika långt från drottningens hjärta
som förut. Hon började på att tala om att han borde
förmäla sig med någon annan prinsessa och framkastade själf
förslag för honom. Allt hopp syntes sålunda ute. Han skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
