Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Processlt/sinaden var under sextonhundratalet i Sverige
de förnäma ätternas skötesynd. Särskildt adelns damer stodo
med största ihärdighet på sin verkliga eller förmenta rätt.
I stämningar och exekutioner, i läsning af inlagor,
lagparagrafer och utslag funno de samma eggelse och samma
njutning, som i våra dagar tidningssqvallret och romanen bruka
medföra. Deras fintlighet liksom deras afundsjuka, deras
skarpsinne och deras öfversitteri utvecklades under dessa
ständiga processer, hvilka, när slutet kom, alltid visade sig kosta
mer än de smakade.
Grefvinnan Maria Sofia stod i detta afseende endast i
energi framom sina medsystrar. Hon hade en för hennes
affärer bedröflig svaghet att processa. Ibland hade hon
rättvisan på sin sida, men ofta hade hon gjort både klokt och rätt
i att tiga. Det är dock svårt, om inte omöjligt, att nu mera
i hvarje fall bedöma, huruvida hon eller hennes vederpart
hade rätt. Säkert är, genom processerna förlorade hon
ständigt penningar och nötte tid och krafter.
Hon kunde föra fem, sex processer på en gång och nöjde
sig sällan, förrän hon hade genomgått alla instanserna, ja
det förefaller, som om hon ändå inte alltid hade varit nöjd,
utan vändt sig med suppliker direkt till konungen. Ofta
kritiserar hon rättegångssättet, dyrheten, långsamheten och
att det i rådet dornes »faktionsvis». Kanske hade hon inte
alltid så orätt i sin kritik, åtminstone hvad långsamheten
angick.
Största klagomålen anförde hon öfver rättvisans
hand-hafvande på andra sidan Östersjön, och när hon reste öfver
dit 1676, hade hon tre, fyra processer att där utagera.
Gräns-tvister och oredliga förvaltare gåfvo alltid anledningar, och
grefvinnan lät med sin nästa aldrig udda vara jämt.
En af de mest långvariga och bland dem, hvilka
förorsakade henne största förtreten, var den, som hon förde med
guvernören i Estland, Bengt Horn. Han hade sålt henne
ovetande spannmål, som hon fått kunglig tillåtelse att
utskeppa tullfritt. Hon kom därigenom i en obehaglig
penningförlägenhet, nödgades pantsätta sina juveler i Hamburg och
måste resa öfver till Estland 1676. »Gud vet», skrifver hon
därifrån, »de hafva tagit must och märg af mig.––––––Alla
veta, att han har gjort obilligt, men det är inte nytt här.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
