Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dets oro har ej bemästrat sig hennes själ. I sin tro är hon
nöjd och glad. Sällan framträder hennes lugna hjärtelag
bättre än i en af hennes sista dikter: »Ett välställdt sinnes
tröst emot den ostadiga lyckan», hvars sista vers lyder:
»Sannt är att himlen mig bedröfvat,
Att Herrans hand mig mer än andra tryckt;
Allt hvad mig kärt har jorden innelyckt,
Se’n har iag nog den gallan prÖfvat,
Den smicKersÖtt än trefalt värre gör,
Dock blir det enda som mig trösta bör:
Jag vet min högsta Faders vis,
Ju högre älskadt barn, ju större ris,
Ju mera last,
Ju större rast
Mig den i famnen jagar,
Som älskar, när han agar.»
Skaldens religiösa känsla fick oftast sitt uttryck vid de
öppnade grafvarne, då han uppmanades att stränga sin lyra.
Fru Brenner berör dock i sina talrika griftqväden
jämförelsevis sällan dödens och lifvets eviga frågor. Hon lofprisar
först och sist den döde, och detta oftast af uppriktigt hjärta,
ty hon skrifver endast undantagsvis på beställning, utan det
är då hennes barn, syskon, fränder och vänner eller också då
medlemmar af släkten de la Gardie, med hvilken hennes man
stod i förbindelse, skatta åt förgängelsen, som hon är redo
med en sång. Den kan ibland vara så utförlig och noggrann,
som ett historiskt aktstycke, och som sådant kan den vara
ganska nöjsam, men man frestas ovilkorligen till att utropa:
Rim, hvad gören I här?
Vid brölloppen var det kärleken, som
tillfällighetsskal-derna besjöngo. Fru Brenner är den husliga sällhetens tolk,
dock saknas ofta den djupa innerligheten. Likaledes får man
leta efter lidelsefulla känslostämningar, men hon bjuder
på mången sund reflexion och välment förmaning.
När hon den 8 december 1707 gifter bort sin dotter
Sofia med borgmästaren Löfgren, ger hon henne flere
goda råd, och hon polemiserar, troligen ej utan personlig
erfarenhet, mot de storartade, kostsamma bröllopsfester, som
då voro gängse.
»Det vore, som mig tycks, oss kristnom mera tjenligt,
Det vore med vår tro och låra mera enligt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
