Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
svenska karaktär. Man kände igen hennes hjältar och
hjältinnor. Den varma känslan för hvardagslifvets, hemmens
småsaker, det godmodiga, skämtsamma lynnet, den naturliga
hjärtligheten voro egnade att särskildt tilltala svenska sinnen.
En romanförfattare blir lätt en populär personlighet,
som alla vilja lära känna. När Fredrika Bremer utgaf den
tredje delen af sina teckningar och hela Sverige deltog i
»Familjen H:s» sorger och fröjder, kunde hon ej längre
bibehålla sin anonymitet. Hemligheten spriddes från de invigdes
krets. Brukspatron Bremer var nu död, och familjens alla
medlemmar gladde sig åt Fredrikas författarskap och den
allmänna uppmärksamhet, som till följd däraf kom henne
till del. I alla salonger var hon ett samtalsämne, och hvar
hon visade sig, blef hon uppburen och komplimenterad. Män,
sådana som Brinkman och Wallin, ville göra hennes
bekantskap, och genom sin faders gamle vän, sekreteraren i Svenska
akademien Franzén, erhöll hon akademiens mindre
skådepenning redan på vintern 1831.
Fredrika Bremer hade erfarit en mans åtrå efter yttre
arbete och yttre erkännande, hon erfor nu qvinnans känsla,
att arbetets glädje och erkännandets stolthet bli af värde,
först om de äro delade. Hennes egentliga glädje var nu att
se moderns och syskonens. Hennes sinne fylldes af
ödmjukhet, men ock af ett stegradt begär att gagna och upplysa.
Ännu 1829 hade hon skrifvit till sin syster: »Egna mig åt
författarskap ämnar jag för ingen del. Bättre, vill Gud,
ämnar jag göra i världen för andra och mig själf. Det är
blott en sysselsättning tills vidare.» Men den uppmuntran,
som kom henne till del under de två följande åren, ändrade
hennes tankar. »Mina gamla planer,» skrifver hon härom,
»vid hvilka jag hitintills hållit fast, förföllo; jag såg snart
den väg jag borde vandra. O fröjd! Nu skulle jag, nu
kunde jag själf stiga allt högre till ljus och sanning, och
hvartenda steg skulle bära med sig frukt för mina likar.
Min själ jublade!»
Vid denna tid anmälde sig en friare till Fredrika
Bre-mers hand. Det var inte den förste, och det blof inte den
siste, men det synes varit den af hennes beundrare, som
hon skattade högst, och hon ansåg att genom att gifva
honom ett nej, satte hon »en bom mellan sig ooh äktenskapet».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
