- Project Runeberg -  Märkvärdiga qvinnor / Serie 2. Svenska qvinnor /
374

(1890-1891) Author: Ellen Fries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Hon tackade, men gaf honom slutligen ett afslag. Det
föreföll henne omöjligt att på en gång blifva en god
författarinna och en god maka, mor och husfru, och hon ansåg, att
hennes karaktär och arten af hennes begåfning passade bättre
för det ogifta än det gifta ståndet. Det är dock mer än
troligt, att mellan den älskvärde friaren och henne reste sig
ej blott klokskapens och själfkännedomens skiljemurar, utan
också minnet af ett ungdomstycke. Fredrika Bremer talar
ettstädes i sina anteckningar om att hon i sin ungdom lärt
känna en man, hvilken hos henne väckte en ren och varm
känsla, som ej var besvarad, men som icke desto mindre
verkade mäktigt på hennes hela utveckling och hvars bild
hon troget behöll såsom sitt hjärtas ideal.

Hon ångrade ej sitt beslut att lefva ogift. Sju år
senare skrifver hon: * Inombords lefver och rörer det sig fullt

nog, och under tre fjerdedelar af dagen, helt ensam på mitt
rum, känner jag, huru dåraktigt det skulle liafva varit, om
jag gift mig; ty jag måste nu med qval inse, huru litet
dagen och åren räcka till för allt hvad jag behöfver och
vill inhemta och reda för mig» — och några år senare:
»Jag kan räkna mig till de lyckliga omaka, är så nöjd och
tacksam öfver min ställning, min enslighet, som skänker
mig ro vid mina kära sysselsättningar». Och ju äldre
Fredrika Bremer blef, desto tydligare blef det henne, att hon
för sig valt den rätta vägen.

Hon tog sig an de ogifta qvinnornas sak. Hela hennes
lif blef en kamp för att skaffa dem arbete, för att skaffa
dem anseende. Dessa stackars ogifta qvinnor, ofta
utskrattade, hånade, ofta föraktade, alltid förbisedda, som dock så
ofta voro hemmens goda andar, som utförde det tysta arbetet,
som vakade ^d sjukbäddarna, vårdade de moderlösa,
undervisade ungdomen, hjälpte de nödlidande, åtogo sig det arbete
andra ringaktade, deras vältaliga advokat blef Fredrika Bremer.
Hon kunde desto bättre blifva detta, som hon själf var ogift.

Hennes arbete blef ock dubbelt gagnrikt, därigenom
att hon aldrig ett ögonblick förbisåg, att qvinnans största
betydelse för samhället är som maka och moder. »O,
Frances», skrifver hon till en af sina gifta vänner, »hvad af
dygd, af kärlek, af ren själfförsakelse, af sann skönhet detta
namn, denna egenskap af moder utvecklar i människans

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 01:25:46 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/feqvinnor/2/0378.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free