Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. DARWINISM OCH SOCIALISM - 4. De bäst utrustade individer öfverlefva de andra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
upplösning. Det kan hända, att, om man slutligen
jämför de båda yttersta polerna i mänsklighetens
lifs-utveckling, ett framsteg, en bättring verkligen visar
sig som resultat; men aldrig någonsin har detta
uppnåtts i en rakt uppåtstigande linie, utan, för att tala
med Goethe, i en spiral, i en rytmisk växling af
upp- och nedåtgående rörelser af fullkomning och
upplösning.
Hvarje utvecklingens uppåtstigande fas såväl i det
individuella lifvet som i samhällslifvet bär i sig
förutsättningen för en därpå följande upplösning, och denna
åter skapar, genom den en’ gång utlefvade organismens
förfall, i naturens evigt verksamma laboratorium andra
och nya lifsformer.
Sålunda är det lätt begripligt, att hvarje
kulturepok i det mänskliga samhället sjelf frambringar fröet
till sin egen upplösning, hvarur en ny kultur uppstår,
måhända på en helt annan ort. Österlandets gamla
teokratier (prästregeringar) förföllo och spåren efter dem
upplefva på nytt i den grekisk-romerska världen; därpå
följer feodaladelns kultur i mellersta Europa, hvilken
liksom sina föregångare går under till följd af sina
utsväfningar, för att aflösas af borgerskapets bildning,
såsom denna träder oss tydligast till mötes hos den
anglosachsiska rasen. Men redan nu erfar borgerskapet
upplösningens frossbrytning och redan nu börjar den
socialistiska epokens utveckling, hvars kultur skall
blifva mer världsomfattande än alla föregående
kulturepoker.
Påståendet, att det naturliga urvalet, beroende på
kampen för tillvaron, låter de bästa segra, är således
icke riktigt; i verkligheten låter det de mäst afpassade
vara de segrande. Och denna skilnad är högst viktig,
såväl i det naturliga urvalet som i det sociala. Kampen
för tillvaron betingar obestridligt de individers
öfver-lefvande, som äro närmast afpassade efter den
omgif-ning och den historiska tidpunkt, hvari de lefva. I
naturen för visserligen de kosmiska krafternas och
händelsernas växlande spel till ett lifsformernas fort-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
