Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. UTVECKLINGSLÄRAN OCH SOCIALISMEN - 10. Den sociala utvecklingen och den individuella friheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Icke desto mindre upptäcker socialismen dock i det
bestående storborgarsamhället en ohjälplig upplösnings
bedröfliga symptom, från hvilkas giftiga produkter den
är fast besluten att befria samhällskroppen. Den kan
icke låta sig nöja därmed, att gå symptomatiskt tillväga
och undanrödja ett par bankrutta bankirer, några fala
ämbetsmän eller ohederliga leverantörer, utan den vill
sätta yxan till roten af det onda, vill nå den giftiga
smittans sjelfva ursprung. I det man gör en radikal
systemförändring och inför egendomsgemenskap i stället
för privategendom, så kan man föryngra samhällets
ännu sunda lifskrafter och sätta det i stånd att nå ett
högre kulturstadium, där icke längre några få
privilegierade föra ett lif af lättja, njutning och slöseri, utan
där lifvet för det stora flertalet af människor höjer sig
till sann värdighet, lugn trygghet, sympatiskt och
verkligt broderskap, i stället för den smärta, den ångest och
allt agg, som nu förnedra samhället.
Det är detta, jag har velat anföra gent emot det
brutala påståendet, att socialismen skall undertrycka
all frihet; hvilket påstående ständigt framhäfves, med
liberal utsmyckning, af dem, som egentligen icke hafva
något intresse för annat än ett evigt stillastående på det
ekonomiska och samhälleliga området. Där kärleken
till friheten framkallar en enfaldig fasa för socialismen,
där är det fråga om verkan af en annan utvecklingslag,
hvilken Spencer har formulerat sålunda: Hvarje uppnådt
framsteg blir ett hinder för kommande, ännu icke
uppnådda framsteg.
En naturlig psykologisk drift, som jag skulle vilja
kalla optimistisk, uppreser sig emot att betrakta ett en
gång hunnet ideal, ett en gång tillkämpadt framsteg
icke såsom en idol, utan såsom ett blott verktyg, att
däri se utgångspunkten för nya ideal och framsteg, i
stället för att man ville försjunka i afgudisk tillbedjan
af det uppnådda, hvari hvarje sträfvande och hvarje
begär skall finna ro.
Likasom vilden tillbeder trädet, som ger honom
frukter, i och för sig, icke för frukternas skull, och till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
