Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
längre ville man ej gå. Brandenburg hade obetalta
skulder sedan 1616, och Staterna begärde därföre någon
säkerhet [1]. Det var det anti-oraniska partiet, som gjorde
svårigheter vid kurfurstens underhandlingar, på samma
gång som det lyckades fördröja fördragets ratifikation.
Emot Brandenburg arbetade också Sverige, så att den
brandenburgska alliansen undergräfdes småningom [2]. Det
ofvannämde partiet stod efter freden i Westminster, till
trots af alla omtvistade handelsfrågor, till en viss grad
på vänskaplig fot med Englands mäktige protektor, tack
vare den slägtskap, som förenade huset Oranien med
Stuartarne.
Att den nederländska regeringen icke var i
England utan inflytande, detta visade sig bäst vid de försök,
som Karl Gustaf, genom sitt sändebud Krister Bonde,
gjorde 1655 att knyta en ännu fastare förbindelse
mellan Sverige och England, hvilka försök hufvudsakligen
misslyckades genom den nederländske ministern i London
Niewports åtgöranden [3].
Förslag framstäldes i stället från Generalstaternas sida
att bilda ett förbund mellan dem, England och Danmark,
dock utan framgång [4]. Äfven Frankrike sonderades i
fråga om den ställning, det ämnade intaga till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
