Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - [Ordbok] ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Reflummer, med nedliggande ref-
vor, oskaftade ax: L. annotinum L.
(Smålummer upptages särskildt.)
Anm. Namnet Lummer har alldeles
origtigt blifvit öfverfördt till Sqvattram.
f Lummerlyng, se Lumkräkling.
Lundgröe, se Gröe.
Lundkovall, se Kovall.
Lundslok, se Slokgräs.
Lunglaf, Lungmossa, se Laf.
Lungrot, f., enligt Linné en art af
slägtet Mell, med triangelformigt
spjutlika blad och talrika gyttrade blommor:
Chenopodium Bonus Henricus L.
Namnet brukligt i Upland m. fl. st.
Lungört, f. 1) i skriftspråket ett
slägte af Skrufblomstriges familj,
blommande tidigt om våren: Pulmonaria L.;
2) i folkspråket namn på Tallörten
(Upland) och Kungsljuset, Verbascum
Thapsus (Kalmar län m. fl. st.; så
äfven i Norge och England).
Lunk, se Källelunk.
Lupin, m., ett örtslägte af
Ärtväxternas familj, af hvilket åtskilliga
arter odlas som prydnadsväxter och en
som kaffe-surrogat: Lupinus L.
Kärfva lupiners dånande skog och
bräckliga stänglar.
ADLERBETH 56.
Luslloka, f. (Lusliatt, Lusört),
kallas i Vermland och Norrland en art
af slägtet Stormhatt, med håriga blad
och smutsblå blommor: Aconitum
Ly-coctonum L. A. septentrionale Kokll.
t Lusgräs, n., ett högst obestämdt
namn: 1) slägtet Frier, enligt Linnés
Vestg. resa 4, efter Lat. Pedicularis,
men ej brukligt i folkspråket; 2)
Lus-floka; 3) Munkfnat; 4) Luslummer.
Luslummer, se Lummer.
Luzern, se Blåsmäre.
Lyckoblad, se Fyrväpling.
•J* Lysblomster, n., enligt Dalins
ordbok = Videörten, Lysimachia
vulgaris L. Ett mig obekant namn.
Lyxa, se Losta.
Låck, Låcka, f., i de vestra
landskapen den vanligaste benämningen
på Sipporna, såsom Hvitlåckor,
Blå-låckor för Hvitsippor, Blåsippor. (Hos
Franckenius och Bromelius
förekommer Hvitloch.) I Halland, der namnet
uttalas Låga, hänföres det äfven till
Caltha l., som kallas Gulalåga.
Långfredagsbjörk =
Dverg-björk (se Björk). Enligt legenden
hud-flängdes Kristus med qvistar af denna
björkart, hvarföre den blef förbannad
och dömd att krypa på marken; men
Hängbjörken, som stod nära, sörjde så,
att grenarne slokade ned, hvilket man
ser än i dag.
Långpeppar, se Peppar.
Långrofva, se Rofva.
t Lånke, m., en art af slägtet
Ormbunke = Bergspring. Namnet, bildadt
efter Lat. Lonchitis, är ej antaget i
folkspråket.
Låsbräken (Låsgräs), n., ett
slägte bland Bräkenväxterna, med ett
deladt blad och grenigt ax i toppen:
Botrychium Sw.
t Läblad, n., Dal. = Neckblad,
emedan vattnet innanför dessa blad
blir lugnt. Kallas äfven för sin
läder-artade beskaffenhet Lärblad
(läderblad).
Läkeblad, n., Läkeblacka, f. =
Groblad.
Läketlinga, f., ett slägte bland
Bräkenväxterna, förvandt med
Låsbräken, men med ett odeladt blad och
enkelt ax: Ophioglossum L. —
»Ophio-glossum kallades Läketunga, af hvilken
här på orten gjordes en läkande salfva».
Linnés Gotl. resa 175.
Läkeört, f., nomen appellativum
för medicinalväxter och icke någon
bestämd växt (såsom Liljeblad och
Hartman uppgifva i afseende på
Sani-cula europcea L.).
t Länsmansstöflar, m. pl., Rosl.,
Blek. = Skogsviol och Hundviol. >
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
