Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - [Ordbok] ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Krnståda (vanligen Kruståtel),
spridt växande, med borstlika blad:
i-l. flexuosa L.
Tuftåda (vanligen Tnf- eller
Täkt-tåtel), tufvigt växande, med platta
blad: A. ccespitosa h.
Tåg, m., ett artrikt örtslägte, till
utseendet likt Halfgräsen, men med
regelbundna, sexbladiga kalkar och
tre-rummigt fröhus: Juncus L. De talrika
arterna häraf hafva redan af Linné
erhållit Svenska namn, men vi anse
tillräckligt att anföra de vanligares, af
allmänheten urskildas:
Borsttåg, med svl-lika blad,
blomvippa i toppen: J. squarrosus L.
Knapptåg, bladlös, med en gyttrad
blomknippa på midten af stjelken: J.
conglomeratus l. Kallas i södra
Sverige Säf.
Ryltåg, med trinda, knutigt ledade
blad: J. articulatus L.
Trådtåg, lik Knapptågen, men är
mycket spensligare, med trådlik stjelk
och få blommor: J. jiliformis L.
Veketåg, lik Knapptågen, men med
rik blomvippa på stjelkens midt: J.
effusus l. Användes till lampvekar.
-j-Tågbär,n.,Vesterb.= Stenhallon.
Tång, f., större hafsväxter af
Algernas familj, men i inskränktare
mening och i skriftspråket slägtet Fucus L.
Som hafstång–––––
På sandrefveln föres af svallande sjö.
ling 1: 97.
De vigtigaste arterna äro:
Knapptång eller Klot-tång, den
allmännaste arten, med plattad,
hel-bräddad, klynnedelad bål med tvenne
motsatta blåsor vid förgreningarna: F.
vesiculosus l. Kallas äfven Blåstång.
Knöltång, äfven Buletång, är
jem-väl tudelad, men ej plattad, och
sjelf-va grenarne äro på midten blåslikt
uppsvälda: F. nodosus L.
Sågtång, lik Knapptången, men
utan blåsor, och de plattade flikarne
äro sågade: F. serratus
Tårpil, f. — Sörjande Pil, se Pil.
f Tårört, f. = Sileshår.
Tåtel, m., ett med Tåda förvandt
grässlägte, men skildt genom växtens
vekhet och fina ludd (<o) samt öfre
blomman utan pistill: Holcus L.
Den fina tåtelns växt, som bärs på
knutna leder.
OXENSTJERXA 2: 30.
Luddtåtel, ett allmänt odladt
fodergräs med ludna bladslidor: H.
lanatus L.
Vektåtel, med glatta bladslidor:
H. mollis L.
Anm. Namnet Tåtel har också förts
icke blott till Tåda, utan äfven till
Sandborst, ^enegräs och Smile, samt af äldre
författare till Ängkafle. Det härleder sig
troligen från Tåda eller To.
Täfva, f., i sammansättningen
Hvi-tatäfva, härleder sig från Isl. pefr,
pefja, lukt, och tillägges så väl
Kamill-blomster som Surkulla, båda utmärkta
genom sin starka lukt.
Täkt-tåtel, se Tåda.
fTäpperocka, f., Skåne —
Aker-fräken.
i Täpperot, f., har i våra Horor
upptagits som namn på Björnloka i
stället för folkspråkets oanständiga
Täpperöf, men derigenom förlorat sin
betydelse. Enligt Linné (Sk. resa 266)
var namnet föranledt deraf, att
ifrågavarande växt af allmogen användes som
medel mot dvsenteri.
fTärne, n., Medelp. = Dyfräken.
Tätört, f. (äfven Tätgräs,
Tätnacke), en liten ört, lätt känd geuoin
sina klibbiga blad, sin enblommiga,
bara stängel samtläppformiga och med
sporre försedda blomma: Pinguicula
vulgaris L. Användes i Norrland till
tätmjölkens beredning. (Genom
för-vexling har namnet i Vestmanland
blifvit öfverfördt till Sileshår.)
i Töflor, f. pl. = Karborre.
Törel, m., ett artrikt örtslägte med
alldeles egendomligt bildade blommor
och treknölig frukt, lättast kändt af den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
