- Project Runeberg -  En hvar sin egen professor eller Allt menskligt vetande i sammandrag. Kortfattad encyklopedi af Falstaff, fakir /
34

(1894) [MARC] Author: Axel Wallengren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Lärd bildning - Nyttiga romaner - Hvarför svor han denna ed?

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Hennes man baronen reste sig, medan ett djäfvulskt
löje spelade kring de blåbleka, tunna läpparne.

— Läs, fru baronessa! sade han med ett vidrigt
skratt. Läs!

Och han öfverlämnade till den olyckliga ett litet
konvolut.

Eleonora kastade en ångestfull blick på den gamle
markisen.

— Min far! bad hon.

— Läs, min dotter! sade den siste Peyrvan med
en dyster åtbörd.

Darrande öppnade Eleonora det gulnade papperet.
Redan vid genomögnandet af de första raderna betäckte
en olycksbådande blekhet hennes fina anlete, liksom då
naturen bleknar för vinterns bistra ilar:

Plötsligen föll papperet ur hennes hand. Med ett
skärande skrik, som kunde hafva kommit det sista håret
att resa sig på en flintskallig, segnade hon ned i en
vänlig fåtölj.

Den gamle markisen vände sig om till den mot sin
vilja skrämde baronen.

— Du ser nu, Gontran! sade han med dof stämma.

Och djupt gripen af en ohejdad, våldsam torrhosta

sträfvade den gamle ädlingen bort emot deuxbattanterna.

Vid detta ljud instörtade en kammarjungfru, men
stannade förstenad vid åsynen af den af svimmade
Eleonora.

Med en oefterhärmlig åtbörd, som i sig innefattade
och på en gång uttryckte hat, hot, triumf och lycka,
pekade baronen på sin maka.

— För fru baronessan till sina rum — sade han.

Och med en fin betoning tillade han:

— Hon befinner sig icke väl . . .

Hvad stod då i detta konvolut?

Det vet ingen. Och ingen har någonsin fått veta det.

Då Eleonora några timmar senare slog upp ögonen,
utmattad af den förfärliga nervkris, som hennes späda
lemmar hade måst utstå, kallade hon med matt stämma,
på sin kammarsnärta.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:41:15 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ffenhvar/0034.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free