Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Lärd bildning - Nyttiga romaner - Ett intermezzo eller Konsten att lefva på landet - V. En hjeltemodig handling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det var en mycket stilla sommarafton, och jag satt
på min hafsstrand, förlustande mig med att ur fjerran
höra Adrian sjunga «Neckens ryska» *), tilis jag sjelf,
djupt gripen af musikens tonmakt, sjelf började sjunga.
Först qvittrade jag några duetter ur «Den stumma från
Portugal», och detta med så vacker modulering att jag
mot min vilja nödgades applådera. Derpå sjöng jag de
två första akterna ur Hugenotterna, och skulle just
påbörja tredje aktens slutkör, då jag kände något klibbigt
omkring min hals.
Intet kan förliknas vid min förvåning då jag
blickar ned och finner att det är den stora sjöormen, som,
ditlockad af min sång, sakta kraflat upp ur vattnet, och
nu, antagligen af afund, försökte sammanpressa den strupe,
tack vare hvilken luften nyss dallrat af välljud.
Väl vetande att öfvertalningsförsök härvidlag båtade
föga, grep jag odjuret om nederkäken, och såg det stint
in i ögonen. Från att dess hud förut varit purpurröd
af ilska, blef detta vidunder nu askblekt af rädsla, och
uppgaf en ångestsuck, som gaf genljud i bergen. Men
hastigt bemannande sig, grep det ännu hårdare grepp om
min hals; och nu först kände jag att min sista stund
kanske var mig närmare än min födelsedag.
Med bruten stämma tillkallade jag min starke
kam-martorpare Jönsson, som slåttrade hö i närheten. För
första gången i sitt lif störtade denne pjes mig till hjelp
i lifsfara. Utan att tänka på att han derigenom
försummade sitt arbete, skyndade han fram och knep
monstrumet i svansen. Den smärta, som vid detta lyckade knep
uppstod, var så stor, att sjöormen släppte sitt tag om
min hals, och i stället med meteorens hastighet slingrade
sig kring Jönssons öfverkropp.
Jag grep Jönssons lia och började bearbeta det
fjälliga vidundret med en kraftt som jag tror vara
enastående. Jag uppbjöd nämligen nästan hela min styrka,
och den är icke liten. Inom kort hade jag också den
glädjen att se odjurets ringlar lossas, medan’ strömmar
*) Som Polen numera tillhör Ryssland, kan man icke tala
om Neckens polska.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
