- Project Runeberg -  En hvar sin egen professor eller Allt menskligt vetande i sammandrag. Kortfattad encyklopedi af Falstaff, fakir /
47

(1894) [MARC] Author: Axel Wallengren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Lärd bildning - Nyttiga romaner - Ett intermezzo eller Konsten att lefva på landet - V. En hjeltemodig handling

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

af kolsvart blod besudlade min nyräfsade strand. Ännu
ett kraftigt hugg — och sjöormens hufvud föll såsom en
otäck blomma af för det mejande verktyget.

Men Jönsson var död . . .

Han hade qväfts af ormens kramning och etter,
och jag kan icke beskrifva min fröjd öfver att hafva
lyckats befria mig sjelf och verlden från detta
vederstyggliga kräk — jag menar naturligtvis sjöormen.

Det var något öfver åttatio alnar långt, och dess
färg var brokig. Vid sin första anfallsilska var ormen
karmozinröd, för min blick blef den blek, och efter min
lias hugg blef den mycket svart. Dess hufvud hade en
liten upphöjning, och i denna upphöjning var en bjellra
fästad, (som jag nu bär som berlock).

Kroppen var fjällig, och påminte genom sin längd
om den långmodighet, med hvilken jag länge fördragit
Jönssons karaktersfel.

Som denne emellertid nu var död, vill jag icke
säga något ondt om honom, ehuruväl jag skulle kunnat
fylla sidor med berättelsen om huru stora hans olater
voro. Han har en del lönepenningar innestående hos
mig, men att sända dessa medel till hans slägtingar kan
icke falla mig in; ty hvem vågar väl i dessa tider
anförtro penningar åt ett utan min kontroll fortlöpande
postverk ?

Midt under mitt segerjubel anlände Adrian och jag
emottog hans lyckönskningar. Som han emellertid fälde
tårar vid åsynen af den orörlige Jönsson, lät jag honom
hämta sig genom att släpa sjöormen hem. Detta arbete
var icke så svårt, som man skulle kunnat tro, ty jag
pådref honom med en påk under tiden, hvadan det gick
mycket fortare än det eljes skulle hafva gått. Ty
hastighet minskar tyngden, enligt hvad fysiken länge påstått.

Nu är den stora sjöormen uppstoppad, och jag har
af honom gjort en präktig gärdesgård omkring mitt
badhus. Fiskarena fly förskrämda, då de se detta fjälliga
stängsel. Men jag är icke rädd.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:41:15 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ffenhvar/0047.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free