Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gång. Se här, ät er middag nu och sluta upp att
gråta så där; tårar tjena ingenting till."
Han stannade kvar hos Walter tills denne med
stor svårighet lyckats svälja några munsbitar och
lämnade honom sedan med några vänliga ord.
Walter satt ensam hela den långa kvällen utan
annat sällskap än sina egna bedröfliga tankar. I
skymningen hörde han lätta fotsteg utanför rummet
och en svag knackning på dörren. Han satt tyst,
ty han trodde sig yeta hvem det var som knackade,
och han visste, att hans röst skulle darra, om han
försökte tala. Han märkte att någon böjde sig ned
och stoppade ett sammanviket papper under
dörrspringan.
När fotstegen dogo bort, tog han upp
papperslappen och läste i det tilltagande mörkret med
svårighet följande ord:
”Käre Walter!
Du kan inte tro hur rysligt ledsen jag är för
din skull. Jag önskar jag kunde få vara hos dig och
dela straffet med dig. Förlåt, att jag varit kall och
ovänlig mot dig; jag har hela tiden längtat att
komma och tala med dig, men varit för stolt. Det
var mitt fel alltsammans, och jag skall aldrig mer
bli ovän med dig. Adjö nu, käre Walter.
Din uppriktigt tillgifne
Harry Kenrick.”
”Han skall aldrig mer bli ovän med mig?, tänkte
Walter. ”Nej, det lär han väl inte få tillfälle till,
om jag reser härifrån i morgon.”
Och hans sorgsna tankar återvände till hemmet,
som han så nyligen lämnat och till hvilket han med
skam och blygsel nu måste återvända.
Klockan sex kom den väl villige Famulus in med
en lampa, te, och ett par böcker, men Walter var
alltför nedslagen att ha lust att läsa. Det var vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
