Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ingen gaf akt på honotn, och den ena tåren eftel1
den andra droppade ned i hans skrifbok, ty Percival
var den lärare, hvars vänskap han var mest
angelägen att vinna.
När den unge mannen härnäst stannade bredvid
Walter, såg han, att hans ord smärtat honom och
förstod hvarför det var så många plumpar i den
skriföfning gossen skyggt och med nedslagna ögon
räckte honom.
Han kände sig rörd.
”Jag har varit för sträng mot dig, Evson”, sade
han, ”och jag inser det nu. Kom och drick te hos
mig efter bönen i kväll, så får jag tala med dig.”
ELFTE KAPITLET.
Lyckliga timmar.
Efter aftonbönens slut borstade Walter håret
och gick till herr Percivals rum. Denne hade ännu
ej kommit in, men Henderson, Kenrick och Power,
som också blifvit bjudna på te, voro redan där, och
Henderson var som vanligt i full fart att roa de
andra med sitt skämt.
”Ni känner ju den där lille upptågsmakaren
Penkridge?” sade Kenrick. ”Han höll på att råka
ut för ett missöde i morse. Yi voro just i
klassrummet, och Edwards anmärkte, att det luktade så
illa där inne —”
”Luktade illa?” afbröt Henderson. ”Jag kan
slå vad om att Edwards inte uttryckte sig så. Han
är inte den, som kallar en katt en katt.”
”Ja, men hvad skulle han kunna säga annat än
att det ”luktade illa”, när det gjorde det?” sade
Kenrick.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
