- Project Runeberg -  Gosskolan i St. Winifred /
104

(1896) [MARC] Author: Frederic William Farrar Translator: Ebba Nordenadler
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

vägvisare, som noggrannt kände till bergsstigarne,
visade man honom till en stuga, som beboddes af en
gammal herde, som hette Giles.

Denne lyssnade med uppspärrade ögon till hans
berättelse.

”Och ni har kommit Djäfvulsvägen öfver Rak*
knifven?” utbrast han häpen. ”Då är ni den
modigaste gosse jag sett på mången god dag!”

”Vi måste gå samma väg tillbaka för att hämta
de andra”, sade Walter.

”Ja visst, jag ä’ inte rädd för Rakknifven, och
jag ska’ ta en repstump med och en lykta. Herrn
behöfver inte vara rädd”, tilläde han, då han märkte
hur orolig Walter såg ut.

”Låt oss skynda oss då”, sade Walter. ”Jag
lofvade att komma tillbaka så fort som möjligt. Ni
skall få bra betaldt för ert besvär.”

”De’ blir nog bra med de’”, sade karlen. ”Jag
hade gått dit, om det bara varit ett osjäligt lamm
i fara, mycke mer då, när det är fråga om
människor.”

De togo en lykta, rep, två bastanta stafvar och
litet mat med sig, och Giles var förtjust öfver den
unge bergvandrarens spänstiga och raska steg.
Lyktan behöfde de ej, ty när de hunnit fram till
Bard-lynklyftan var det klart månsken.

”De’ ä’ inte värdt, att herrn besvärar sig med
att gå öfver åsen igen”, sade herden; ”de’ ä’ nog
bäst jag går ensam.”

”Nej, låt mig följa med”, bad Walter; ”det är
ju nästan ljusare nu än förut och om ni ta’r ena
repändan i handen håller jag i den andra, så går jag
säkrare.”

”De’ ä’ då visst och sannt att ni ä’ af rätta
sorten”, sade karlen med en viss beundran. ”Gud
signe ert modiga lilla hjärta. Och sanningen att säga
så ä’ jag glad åt ert sällskap för de påstå att
stackars gamle Waul spökar här, och de’ vore ruskigt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 01:28:02 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ffwgoss/0105.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free