Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÄMen mämina, det år min plikt att kunna mina
läxor, och du vill väl inte, att jag skall försumma
den? Det är ju du, som lärt mig att vara ihärdig
och göra allt så godt jag kan. Men jag skall inte
läsa mer i kväll.” Och han lade hufvudet lydigt
till rätta på kudden och somnade.
Han lefde ännu en vecka. På lördagen upphörde
yrseln, och efterföljdes af det rediga tillstånd, som
förebådar döden. Då bad han enträget att få se de
kamrater, hvilkas namn så ofta gått öfver hans
läppar — Power, Walter och Henderson, och gossarne,
som dagligen gjort sig underrättade om hans
befinnande, inträdde darrande och högtidligt stämda i
sjukrummet. Dödens annalkande fylde dem med bäfvan,
och de voro tröstlösa vid tanken på att så snart
förlora en vän, som de hållit så mycket af.
”Jag har skickat efter er för att få säga farväl”,
sade han med ett mildt leende. ”Ni får inte gråta
och vara ledsna för min skull; jag är lyckligare än
någonsin förr. Farväl Walter, det är för lång, lång
tid, men dock icke för alltid. Farväl käre, gamle
Flip — stygge pojke som gråter så, när jag är glad.
Tänk ibland pä mig Flip, när jag är borta och på
alla de samtal vi haft. Farväl Power, min bäste
vän. Vi hade tänkt få bli konfirmerade tillsammans,
men Gud bestämde annorlunda. O, ett så långt,
långt farväl det är, för många, många år! Att tänka
sig, att när ni gått ut härifrån skola vi aldrig återse
hvarandra här i lifvet! Ack Flip, du narrar mig
att gråta mot min vilja. Farväl, Gud välsigne er
alla.”
Han lade handen på deras hufvud, då de böjde
sig ner öfver honom, och ännu en gång hviskande
ett sista ”farväl”, vände han ansiktet mot väggen,
och stora tårar rullade utför hans kinder.
Ljudet af moderns snyftningar nådde hans öra.
”Äro vi allena nu, käraste mamma? Du stannar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
