Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Seså, Korpen, du förstår väl litet skämt. Hvad
har händt? Ingenting särskildt ledsamt, hoppas jag.”
Men Wilton var både ond och ledsen och ville
ej tala om hvad som upprört honom.
”Låt mig gå”, sade han och försökte rycka
sig lös.
”Ja för all del”, svarade Kenrick högdraget.
”Sköt dig bäst du behagar7’, och han vände ryggen
åt Wilton, till hvilken han aldrig förr talat så
ovänligt.
Wiltons tankar togo en annan riktning. Han
tyckte verkligen om Kenrick och hade för öfrigt just
nu mer än någonsin behof af hans stöd och vänskap.
Han stannade därför tvekande vid dörren.
”Nå, hvad vill du? Hvarför går du inte?” frågade
Kenrick utan att vända sig om.
Wilton gick tillbaka till fönstret, tog ödmjukt
Kenricks hand och blickade upp till kamraten, som
om han velat bedja honom om förlåtelse.
”Så besynnerlig du är i dag”, sade Kenrick i
mildare ton. ”Hvarför grät du nyss?”
”Jo, det skall jag säga dig, Ken. Jag tänkte på
hur mycket bättre somliga äro än jag, och om det
är för sent att börja på nytt, och just i detsamma
kom du in och sade ”för sent”, och jag tog det som
ett svar på mina funderingar.”
Det var de första allvarliga ord Kenrick hört
Wilton yttra, men han ville ej låtsa om dem utan
sade blott efter ett ögonblicks tystnad:
”Andra som äro bättre än du? Visst inte. Mindre
oförskräckta kanhända, större hycklare med all
säkerhet, men du, Korpen, är den trefligaste af hela
bundten.77
Och detta tanklösa svar var nog för att lugna
Wilton; ett belåtet leende smög sig öfver hans
ansikte, och det dröjde länge innan han härnäst
besvärades af samvetskval.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
